Olydnad

Sällan talar jag så ofta om en film som jag gör om Definitely, Maybe, min absoluta favoritfilm som i år fyller ett helt decennium. I den upptäckte jag både Ryan Reynolds och Rachel Weisz som fortfarande är två av mina favoritskådespelare som jag sedan dess följt genom allt. Jag har tyvärr fått lida mig igenom både Green Lantern för Ryans skull och Dream House för Rachels skull, men som alla äkta par håller man fast vid varandra ändå, genom ur och skur. För efter regn kommer som bekant solsken. Och det kommer gott om solstrålar från Olydnad för detta är filmen som påminner mig exakt om varför jag föll pladask för Rachel Weisz från alla första början. Redan vid sin allra första replik trollbinder hon mig, för hon för sig med sådan omisskännlig grace att jag inte kan sluta hänföras. Jag känner nästan på studs att detta är en av hennes livs bästa rollprestationer.

Rachel Weisz spelar Ronit som inte längre träffar eller har kontakt med sin far i England, en ortodox judisk ledare. Detta efter att han dunsat in i ett intimt ögonblick med henne och hennes romans Esti, spelad av Rachel McAdams. Utstött och sårad befinner hon sig numera i New York och jobbar som fotograf. Mitt i ett uppdrag får hon ett telefonsamtal om att hennes far har avlidit och hon bestämmer sig för att resa hem för att delta vid begravningen. Hennes besök verkar dock oväntat och hon blir på nytt påmind om att hennes sexuella läggning påverkar hennes relation med den släkt och de vänner hon tidigare hade i sitt liv. Och finns det någon gnista kvar mellan henne och Esti som forfarande bor kvar i Ronits hemtrakter?

Tematiskt går filmen alltjämt i ganska lågmälda färger. Det framhäver känslan i det starkt troende samhället som Ronit vistas i men, troligtvis, även en känsla av tristess vilket hon flera gånger uttrycker starkt förakt mot. Hon vill inte täcka sitt hår som de andra kvinnorna och hon vill inte gifta sig och skaffa barn. Trots att Ronit inte hör hemma försöker hon, och hennes närmaste, så gott de kan låtsas som det regnar för att behålla grannsämjan . Det ger en känsla av vördnad för de ortodoxa judarna hon lever med snarare än förakt. Det känns skönt att religionen och dess följare inte svartmålas som onda människor som bara förkastar den utstötta Ronit. Vägen till ett samförstånd är inte lätt, men med små varsamma steg försöker de mötas och jag blir riktigt rörd av den viljestyrkan.

Som jag redan nämnt är Weisz en gyllene stjärna men jag vågar även påstå att McAdams snuddar vid hennes stjärnglans. Relationen mellan deras karaktärer, Ronit och hennes Esti, är otroligt passionerad och vacker. Jag vågar helhjärtat stå för att det är den mest underbara kärleksrelationen som visats mellan två kvinnor på film! Gång på gång prickar filmen rätt med de här två och jag blir mållös och fullkomligt överlycklig igen, igen och igen. Många HBTQ-filmer har gjort så många misstag som ofta blir stereotyper som vi önskar att Hollywood kunde komma över. Denna gör inte dessa löjliga misstag vilket gör att jag fullkomligt blommar ut av kärlek till den här filmskapelsen. Jag tänker: ÄNTLIGEN!

Det är först mot slutet som jag blir så jäkla besviken och arg för då, i de sista fem minuterna, tvärvänder filmen och gör ett riktigt F-E-L. Hade de kunnat skippa de sista minuterna hade filmen garanterat fått full pott, men fem minuter kan bevisligen göra stor skillnad som till exempel alla sportfantaster borde veta. Där placeras en av de mest avskydda sluten som i stort sett samtliga samkönade par på film tvingas utstå och jag blir bedrövad. Igen, igen och igen måste vi se det jäkla skitslutet trots att vi precis har brutit oss igenom alla andra stereotyper. Typiskt.

Jag hoppades innerligt på ett vassare slut men det är inget som drar ner filmen och dess helhet. Den har ett hjärta och en själ som jag sällan skådat och jag ber ödmjukast att samtliga filmfantaster ser den. För här känner jag definitivt vittring av Oscarstatyetter!

Olydnad har biopremiär 6 juli 2018.

Sällan talar jag så ofta om en film som jag gör om Definitely, Maybe, min absoluta favoritfilm som i år fyller ett helt decennium. I den upptäckte jag både Ryan Reynolds och Rachel Weisz som fortfarande är två av mina favoritskådespelare som jag sedan dess följt genom allt. Jag har tyvärr fått lida mig igenom både Green Lantern för Ryans skull och Dream House för Rachels skull, men som alla äkta par håller man fast vid varandra ändå, genom ur och skur. För efter regn kommer som bekant solsken. Och det kommer gott om solstrålar från Olydnad för detta är…

Review Overview

Betyg

80

About Nathalie Leth

Nathalie Leth
Även om inget tycks kunna rubba hennes favoritfilm Definitely, Maybe från första platsen så är jakten ständigt igång efter nya filmupplevelser. Varesig det rör sig om en prasslig chipspåse och häftig thriller eller tio kilo choklad med det senaste romantiska dramat så kan man räkna med att Nathalie redan är på plats. Om filmen dessutom är gjord av Denis Villeneuve eller har Jake Gyllenhaal i någon av rollerna så finns det inget väder som stoppar henne från att se detta på bioduken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com