I Am Number Four

D.J. Caruso regisserar och Michael Bay producerar tonårig sci-fi fylld med action och vackra människor. Vad mer behövs?

Planeten Lorien attackerades och förstördes av elakingarna Mogadorian, men innan allt gick åt fanderns var det några som tänkte till och skickade iväg ett antal Lorianer ut i universum för att säkerställa överlevnad av rasen. En av dessa är John Smith (Alex Pettyfer – Magic Mike) som bor på planeten jorden bland jordinvånarna. Han skyddas av krigaren Henri (Timothy Olyphant – The Crazies) som även agerar farsa åt John som täckmantel samt städar upp när John avslöjat sig på något sätt. De lever ständigt på flykt för att undvika att upptäckas och dödas. John är tonåring och vill gå i skolan, ha kompisar och flickvän. Det kan bli ett problem om man är utomjordisk.

På något sätt har de elaka Mogadorians lyckats spåra Lorianerna till jorden. Till saken hör dock, såklart, att de måste döda Lorianerna i en viss följd och du kan gissa hur John Smith passar in i den ekvationen. Han har ärrliknande tatueringar på benet som visar hur många av Lorianerna som dödats. Dessa bränns in av sig själv med blått ljus när det sker. Ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyran kommer så småning om …

D.J. Caruso har inte imponerat tidigare och I Am Number Four är inget att hänga i julgranen eller lägga under den för den delen heller. Ploten är fylld till bredden med dålig och fånig ikonografi. Michael Bay gör det som Michael Bay alltid gör, det vill säga fylla på med action och vackra människor i bild. Visst är filmen fartfylld och de 110 minuterna flyger trots allt förbi rejält snabbt. I Am Number Four är inte en bra film och inte ens en halvbra film. Målpubliken är inte över 12 år skulle jag säga och kan bäst beskrivas som highschool sci-fi möter Twilight. Otroligt nog såg jag hela filmen, men frun gav upp efter knappa sju minuter med kommentaren ”måste vi se det här?”.

Även om jag ser det mesta i sci-fi-genren är det här en av de mer smärtsamma upplevelserna på senare tid tillsammans med Mission To Mars. Klichéerna står som spön i backen och även om actionsekvenserna bitvis är coola går det inte att rädda en dåligt genomförd idé som denna.