No

De få filmer jag sett om politiken i Sydamerika har varit Hollywoodproduktioner som använt kontinenten som fond för att göra en actionfilm, vilket betyder att min kunskap i ämnet är rejält eftersatt.

No 01Pablo Larrains film No från 2012 handlar inte om krig eller något kuppförsök. Inte heller om amerikaner i form av CIA som ska komma och rädda någon bananrepublik från sig själv. Filmen är baserad på pjäsen med samma namn av Antonio Skameta som handlar om Chile femton år efter militärkuppen som tillsatte Pinochet vid makten. Landet har gjort en obekväm anpassning till livet i en militärdiktatur.

Vi befinner oss i slutet av 80-talet och Chiles president Pinochet är under stark press internationellt för att legitimera sitt styre. För att stilla den internationella opinionen utlyses en folkomröstning där det chilenska folket antingen kan rösta Ja eller Nej för ytterligare åtta år med Pinochet vid makten. Indirekt skulle ett nej innebära fria val och en demokratiseringsprocess. Med tanke på all tortyr, mord och misshandel som pågår dagligen kan det tyckas självklart att det borde bli ett rungande nej. Majoriteten av det chilenska folket har dock gett upp och ser det för vad det är, en charad för att blidka den internationella opinionen. Det spelar ingen roll vad valresultatet blir för Pinochet kommer fortsätta vid makten resonerar de. Varför bry sig?

No 02

Ja- respektive Nej-sidan får femton minuter vardera i TV varje dag i en månad för att plädera för sin sak, något som är unikt i den statskontrollerade televisionen. För första gången på femton år kommer budskap som inte filtrerats att sändas.

René Saavendra (Gael García Bernal), son till en känd socialist, är ung reklammakare för TV och jobbar för Lucho Guzmán (Alfredo Castro), en gentleman med starka band till Pinochetregimen. René är frånskild från Verónica (Antonia Zegers) som tycker att han inte står upp för något och att han sålt sig till systemet. Själv är hon aktivist som frekvent blir arresterad och misshandlad av polisen. Tillsammans har de en son som är under tio år. René blir tillfrågad om han skulle vilja göra Nej-kampanjens TV-sändningar. Trots att han är rädd för reprissalier mot sin familj och risken att förlora sitt jobb tar han emot uppdraget.

No 03Renés möte med de sjutton intressenterna i Nej-kampanjen blir full av kontraster. René tillhör den nya ungdomliga generationen och han har dessutom erfarenheter från att arbetat utanför landets gränser. Han börjar med att fråga om syftet är att vinna valet vilket är provocerande för många i gruppen. De vill göra offrens röster hörda. Visa att Pinochet inte alls är bra för landet. René vill blicka framåt och förklara vad Nej-sidan står för istället för att kasta skit på motståndarsidan. Han vill göra en reklamkampanj som säljer och är lättillgänglig och framförallt modern. Det är oerhört provocerande och det krävs en hel del övertalande innan han får sätta igång. Temat för kampanjen blir glädje förpackat i reklamform med en klatschig jingel.

No 04No är inte en dokumentär och kanske inte historiskt komplett i alla avseenden, men den ger ändå en känsla av hur det gick till. Den är filmad i dokumentär stil i 4:3-format med matta färger och ibland luras jag att tro att filmen är inspelad under 80-talet. Möbler, bilar och kläder ja allt andas verkligen tiden. Att bilden är lätt grynig i kombination med den handhållna kameran förstärker den dokumentära känslan. Det är nästan som att öppna en tidskapsel och få uppleva vad som hände och hur en hel nations öde kunde hamna i händerna på en reklammakare.

No berättar en historia om hur reklam och politik tar armkrok på ett sätt som då var nytt och annorlunda. Idag är det vardagsmat och vi vet att det är viktigt hur man paketerar sitt budskap. Det är inte alltid innehållet som är det viktiga utan tonen i budskapet. Är det coolt och fräscht räcker det som kontrast mot det som mal på dagarna i ända. No visar att det är möjligt med moderna medier att förändra ett land tyngt av flerårig diktatur. Det är en film som är spännande och intressant samtidigt som den fyller ett tomrum i sydamerikansk film av det politiska slaget.

 

About Mats Lundberg

Har sett film sedan barnsben och genrer som ligger närmst hjärtat är sci-fi, thriller och crime. Ser gärna TV-serier men har blivit mer kräsen på senare år och det krävs mer för att hålla mig intresserad. Manus med genomtänkt karaktärsutveckling och smart berättande lockar mest. När grabben blev med PS4 för någon julafton sedan har jag börjat spela konsoll. Jag fortfarande en "learning curve" med handkontrollen, men det tar sig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.