No Retreat, No Surrender

Jag fick upp ögonen för Corey Yuen med de spektakulära filmer han regisserade Jet Li i under 90-talet med Fong Sai Yuk som min personliga favorit. Redan på 80-talet fick Yuen chansen att regissera en samproduktion mellan ett filmbolag från Hongkong och ett från USA. Filmen var No Retreat, No Surrender.

No Retreat No Surrender

Jason Stilwell (Kurt McKinney) tränar karate under sin far Tom (Timothy D. Baker) på en dojo i Los Angeles. En kväll efter träningen får de påhälsning av ett brottssyndikat som vill att karateklubben ansluter sig. När Tom vägrar får han slåss mot den hänsynslöse ryssen Ivan Kraschinsky (Jean-Claude Van Damme) som bryter hans ben inför sonen Jason. Familjen flyttar till Seattle där Jason direkt blir vän med skateboardåkaren och dansaren R.J. (J.W. Fails). Sedan något år tillbaka har han dessutom haft en distansromans med Seattle-tjejen Kelly (Kathie Sileno), men hon är även intresset för Seattle-dojons biträdande ledare Dean (Dale Jacoby). Denne gör tillsammans med fetknoppen Scott (Kent Lipham) livet surt för Jason och då han inte är tillräckligt bra tränad kan han inte ge tillbaka. In kommer Bruce Lees ande (Tai Chung Kim) och tränar honom hårt, lagom till brottsyndikatet och Ivan kommer till Seattle för en kampsportstävling.

Det som är mest intressant med No Retreat, No Surrender är inte Van Dammes genombrott som omslaget påskiner. Han är endast med i början och slutet av filmen. Visserligen är det stenhäftigt när Ivan kliver på en kille för att nå upp och hoppsparka Baker i ansiktet (Van Damme skulle egentligen sparka honom i bröstet men var enligt uppgift genomgående oaktsam under inspelningen) iklädd vit kostym. Även slutfighterna som han medverkar till är bra. Framför allt är det banden kring kickboxningsringen som han använder på ett mer kreativt sätt än de flesta proffsbrottare. Nej, det mest intressanta är en av få sanna fusioner av film från Hong Kong och USA. Alla skådespelare är amerikaner men de agerar precis som i en Hongkong-film. Det finns en scen där Scott till fots jagar en skateboardåkande R.J. där jag inom mig ser det kinesiska filmteamet bakom kameran, på ett bra sätt. Läppsynkningen är usel (särskilt hos Tom av någon anledning) och fighterna är mycket välkoreograferade och framför allt låter de precis som vi är vana vid från den fristående kinesiska regionen.

No Retreat No Surrender

Till skillnad från den Van Damme-film vi nu ska tro att det handlar om, mottogs filmen på 80-talet som en dåligt skriven Karate Kid-kopia, och det är betydligt närmare sanningen. Producenten See-Yuen Ng frågade Keith W. Strandberg, egentligen aspirerande till att vara med i en av dennes HK-filmer om han hade någon erfarenhet av manusskrivande då han ville göra en engelskspråkig film. Då Strandberg aldrig sett ett manus, avlade han en vit lögn och något år senare var produktionen igång. Historien säger att Strandberg ändrade i manuset varje natt under inspelningen då han, till skillnad från den icke engelskspråkiga producenten, förstod att det inte var så bra. Den positiva skillnaden mot den betydligt kändare karatefilmen och många andra liknande filmer är att Kurt McKinney inte bara är bra för att han är ung. I slutscenerna tror jag verkligen att han kan ta Van Damme, jag kan inte tänka mig att jag någonsin sett någon i bättre fysisk form på film. Men vägen dit är tuff och filmen innehåller några av de bästa träningsmontagen jag sett. Hoppsparken med benet fäst högt upp i en ögla och armhävningen på två fingrar är oförglömliga bilder.

Det jag alltid ogillat med filmen är att Jason tränas av Bruce Lee. Jag avskyr verkligen detta flummeri, och att spöket är olik originalet är det minsta problemet. Detta måste komma ur något mindervärdeskomplex att man aldrig kan toppa en Mr. Miyagi med en fysisk person. I övrigt så är hela ensemblen charmig och att Kurt McKinney inte blev någonting efter denna film, beror på honom själv och märkliga karriärsval som gjordes för att inte hamna i ett kampsportsfack (General Hospital). Jag skrattar ofta rakt ut under filmen, till exempel under en superfånig tanke voice-over, men även åt J.W. Fails när det är meningen att det ska vara roligt (till och med namnet är roligt om man ser det som en spoiler till Snabba Cash).

No Retreat No Surrender

Tyvärr har inte mycket gjorts för att No Retreat, No Surrender ska vara värd att återse på Blu-ray. Till skillnad från de senaste BD-filmerna jag sett från Soul Media, Pentathlon och Death Wish II, är filmen inte restaurerad det minsta. Det knäpper i ljudet och dialogen är extremt burkig. Även om jag har svårt att ogilla syntslingorna på soundtracket låter de inte bra här och många hade troligtvis föredragit den mer förlåtande kinesiska musiken filmen hade i sin Hongkong-version. Bilden är mycket skräpig och formatets skärpa gör bara tydligt att filmen inte fotats med fokus rätt inställt alltid. Men det är en mycket underhållande kampsportsfilm så varför inte se om den ändå. Dessutom är en titel så vass som No Retreat, No Surrender ett måste under N i hyllan.

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.