Ninja Turtles: The Next Mutation

Året efter att den tecknade serien slutade sin nioåriga framgångsturné och fyra år efter att den tredje och tills dess sista långfilmen besökt biograferna, kom denna serie. De muterade sköldpaddorna var tillbaka i ett barnprogram som skulle visa sig vara ganska kontroversiellt när det kom 1997.



The Next Mutation
i titeln hänvisar
till Venus De Milo, en kvinnlig turtle som separerades från grabbarna vid mutationen, då hon spolades vidare till New Yorks Chinatown. Därifrån togs hon till Kina för att lära sig ”Shinobi” (egentligen bara ett annat ord för ninja – jag tänker mig att lära sig ninjutsu i istället för kung fu i Kina bör passa tjejer, då det blir lite som att spela fotboll istället för amerikansk fotboll i USA) som även gett henne mentala krafter som att läsa tankar och skjuta ljusbollar. 17 år efter separationen från ”syrran” råkar Leonardo (ledaren), Raphael (den modige), Michelangelo (den galne) och Donatello (den tekniske) ut för ett stort hot i Dragonlord som vill åt mutanterna för att själv muteras. Helst vill han bara äta sköldpaddorna men förstår någonstans att det kanske inte ger rätt resultat. Venus anländer till New York för att tillsammans med råttan Splinter förhindra turtlarnas undergång.

Nej, det mest kontroversiella med serien är nog inte att den klassiska signaturmelodin försvunnit eller att ”Teenage Mutant” försvunnit innan ”Ninja Turtles” (eller ”Hero Turtles” som de var mer kända som i Sverige, England och andra ninjahatande nationer). Det var inte heller att Michelangelos nunchakus på grund av nolltoleransen mot dessa i bland annat England bytts ut mot tonfas (en slags karatepinne med handtag som visst var mycket svårare för brittiska träslöjdselever att få fram, än två pinnar fästa i varandra med en kedja). Värst var givetvis att man utökat med ännu en turtle. I efterhand har det visat sig att man planerat detta redan 1994 för en fjärde långfilm, men då var det en kille som hette Kirby, som man kan tänka sig inte alls skulle blivit lika avskytt som detta påhitt blev. Med Peter Laird, som skapade serietidningen tillsammans med Kevin Eastman, kan man visst inte ens skämta om den kvinnliga sköldpaddan. Själv har jag väl egentligen inga större problem med att gänget utvecklats i den riktningen, utan stör mig mer på hur hon är skriven som någon som till exempel inte kan någonting om sport bara för att hon är tjej. Då April tyvärr är borta behövs hon samtidigt som ett mer jordnära (som i kräldjur) romantiskt intresse.



Dragonlord är en ganska kul
ny skurk, särskilt tillsammans med hans lilla medhjälpare Wick, som är en handdocka så välgjord att jag först var säker på att Jim Henson (Mupparna) var inblandad. Smink- och mekaniska effekter är rakt av över förväntan och skulle jag se om originalfilmerna idag, skulle jag nog tycka att exempelvis de animatroniska effekterna i turtlarnas masker är helt jämbördiga. Alla visuella effekter är dock fruktansvärda, med katastrofala övergångar i form av Raphaels knivar och explosioner (ibland på varandra) om och om och om och om igen. Ljudeffekterna är också helt sjuka, med det rekordkonstiga fårljudet när kablar dras ut ur elaka Turtles-kloner i avsnittet ”Mutant Reflections”. Att det på slapstick-manér låter ”booing” när någon drar i backen kan jag köpa, men när fotsoldater avger det ljudet redan när de blir sparkade är lustigt, men man vänjer sig. Skurken Silver, som är den sista snömannen som tröttnat och startat svartklubbar i New York istället, har några färgglada henchmen som är så fåniga att jag ser det här som en blandning av Turtles och Bröderna Fluff. När de drar kölapp för att få spö av sköldpaddorna blir det till och med lite roligt.

Jag var till en början ganska positiv till serien, handlingen kanske inte var så varierad men det var däremot slagsmålen. Sedan dök det dock upp flera avsnitt kring några riktigt irriterande karaktärer, jag tänker framför allt på skurkarna Dr. Cornelius Quease (en forskare med expertis inom mutation) och Simon Bonesteel (en jägare som specialiserat sig på utrotningshotade djur som muterade sköldpaddor). Då dessa istället för en heltäckande mask arbetar med smink och en enorm övermimik, blir det lite väl mycket tidig TV4-morgon. Att man inte spelat in i New York utan i Vancouver blir extra uppenbart när de ständigt klipper in vansinnigt fula inzoomningar av frihetsgudinnan, för att sedan direkt klippa till ännu en gata helt tom på vanligt folk. Vid slutet dök det även upp ett avsnitt nästan helt baserat på tillbakablickar och det finns inte mycket jag avskyr mer än sådan säsongsutfyllnad. Ninja Turtles: The Next Mutation går att sätta de lite större barnen framför, men behöver du sitta med har Netflix bättre saker att erbjuda även i avdelningen ”Bara för barn”.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.