Niceville

Den ständigt aktuella rasfrågan i USA utforskas i Niceville via unga Skeeter Phelans (Emma Stone) hemliga intervjuer med svarta hembiträden i 1960-talets Jacksonville, Mississippi.

Emma Stone spelar Skeeter Phelan.

I Jacksonville har alla överklassfamiljer ett hembiträde, mannen försörjer familjen, hustrun spelar bridge och umgås i damklubben för de yngre överklasskvinnorna, medan hembiträdet tar hand om barnen, städar huset, sköter inköpen och lagar maten sex dagar i vecken för 95 cent i timmen. Aibeleen (Viola Davis) är berättelsens huvudsakliga källa, hon är 53 år gammal och har arbetat som hembiträde sedan hon var 14 år. Skeeter är den enda bland tjejkompisarna som inte gift sig och skaffat barn, hon har istället utbildat sig på college och har författarambitioner.

När hon återvänder till Jacksonville får hon jobb på den lokala tidningen, där hon skall svara på läsarnas brev om städning under pseudonymen Miss Myrna. Då familjen Phelans hembiträde plötsligt slutat under Skeeters senaste skoltermin vänder hon sig till Aibeleen för svar på städtipsen. Aibeleen arbetar åt Elizabeth Leefolt (Ahna O’Riley), en av Skeeters gamla vänner. Städfrågorna utbyts snabbt till frågor om livet som hembiträde och som svart i Jacksonville, då Skeeter inte delar tjejgängets genomrasistiska syn, totala avsaknad av empati och självinsikt. Värst av dem alla är Hilly Holbrook (Bryce Dallas Howard), vars syn på den svarta befolkningen är under all värdighet. Efter ett liv av förnedring och segregation har Aibeleen fått nog, och tillsammans med Minny (Octavia Spencer), ett annat hembiträde, börjar de berätta sin historia för Skeeter.

Minny, Aibeleen och Skeeter för hemliga samtal.

Poängen med att skriva en bok om hembiträdenas verklighet, är enlig Skeeter, att berätta historien från deras sida. Vilket också borde vara poängen med filmen. Detta stämmer också till viss del, men ibland blir fokus för stort på Skeeters självförverkliganden och de svarta kvinnornas berättelser blir då förminskade till en drivkraft för hennes karaktärs utveckling. Det finns ytterligare exempel på detta; Celia Foote (Jessica Chastain) som också är hemmafru hålls utanför damklubbens gemenskap som leds utav Hilly Holbrook. Min tolkning är att det är ett försök att gestalta ett utanförskap inom den vita delen av samhället, vilket trots Chastains starka rolltolkning, endast blir ytterligare ett exempel på en vit kvinna som utvecklas av en svart kvinnas inflytande.

Tanken slår mig att det kanske är just det som regissören och tillika manusförfattaren Tate Taylor vill betona. Genom att visa hur filmens svarta karaktärer får stå tillbaka för de vita karaktärerna, som en paralell till verklighetens svarta hembiträden och hur viktiga dessa kvinnor har varit för den vita överklasskvinnan som egentligen vare sig kunde ta hand om sig själv eller sina barn, och som med några få undantag inte fått något som helst erkännande. Jag tycker dock att de svarta kvinnornas historier borde fått stå än mer i fokus, och även kopplas ihop med medborgarrättsrörelsen som endast pågår i filmens periferi.

Det som är bra med filmen är ämnet som belyser att det faktiskt inte alls var så länge sedan som den svarta befolkningen var extremt diskriminerad i USA, filmen gestaltar den inbyggda rasism som fanns i samhället och som ofta fick stå oemotsagd. Rollprestationerna i filmen är rakt igenom lysande, det gäller inte bara Oscarsnominerade trion Jessica Chastain, Viola Davis och Octavia Spencer, varav den sistnämnde kammade hem statyetten för bästa kvinnliga biroll, utan hela ensemblen imponerar. Det är också uppfriskande att se en film där kvinnorna har alla de stora rollerna.

Octavia Spencer och Viola Davies briljerar i sina roller.

Förutom den tidigare nämnda kritiken kring filmens ibland felbalanserade fokus, så känns filmen lite väl lång med sina 146 minuter, den använder sig också av väl övertydlig dramaturgi och saknar faktiskt en riktigt spännande vändning som ger det där lilla extra engagemanget i berättelsen. Ibland upplever jag också gestaltningen av rasismen och den fullständiga självupptagenhet som finns bland de vita kvinnorna så bisarr att även om det helt eller delvis är representativt för den mentalitet som fanns i Mississippi under 1960-talet, så blir det tyvärr lite för mycket lyteskomik över det hela, vilket även det gör att filmen tappar något i sin slagkraft.

Även om detta inte är en film som är beroende av Blu-ray-formatets fulla kraft så imponeras jag av bildens kvalitet som är mycket bra. Viktigast av allt är dock att ljudmixen är bra i en dialogdriven film, vilket den också är.

Den ständigt aktuella rasfrågan i USA utforskas i Niceville via unga Skeeter Phelans (Emma Stone) hemliga intervjuer med svarta hembiträden i 1960-talets Jacksonville, Mississippi. I Jacksonville har alla överklassfamiljer ett hembiträde, mannen försörjer familjen, hustrun spelar bridge och umgås i damklubben för de yngre överklasskvinnorna, medan hembiträdet tar hand om barnen, städar huset, sköter inköpen och lagar maten sex dagar i vecken för 95 cent i timmen. Aibeleen (Viola Davis) är berättelsens huvudsakliga källa, hon är 53 år gammal och har arbetat som hembiträde sedan hon var 14 år. Skeeter är…

Review Overview

Betyg

50

About Erik Larsson

Hinner allt mer sällan hitta tid att se och skriva om film i den omfattning jag önskar, därför är jag numera ofta extremt selektiv i mina val av filmer, klämmer dock in en och annan mainstream-film för att inte helt tappa kontakten med vad som är aktuellt. Är en av grundarna till Filmfenix och driver även filmpoden Film(sökarna).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com