Never Sleep Again: The Elm Street Legacy

Den definitiva dokumentären för alla som någonsin haft ett intresse för A Nightmare on Elm Street, någon av dess uppföljare eller Freddy Krueger.

Till att börja med tycker jag att ni ska lyssna på avsnitten om i A Nightmare on Elm Street-serien som jag gör i Vacancy podcast. Här hittar ni Del I, Del II och Del III. Om bara första filmen är det som lockar och ni vill slippa min och Magnus norrländska skepsis rekommenderar jag att lyssna på Titta dom snackar som också gjort ett avsnitt om filmen. Emil som medverkar i samtliga avsnitt refererar till denna dokumentär vid ett par tillfällen.

Det här är hur som helst en dokumentär på ungefär fyra timmar som sakta men säkert avhandlar samtliga filmer i serien förutom remaken som inte hade hunnit bli klar när denna producerades. Formatet är väldigt amerikanskt, där intervjuer med skådespelare, regissörer eller andra inblandade varvas med klipp ur filmerna eller annat material. Intervjusekvenserna har ofta någon bakgrund som går att förknippa med serien eller med skräckfilmsgenren eller något annat som verkligen inte känns neutralt. Det är lite snaskigt och plastigt, men tack vare omfånget blir det ändå ett djup som fascinerar och fängslar. Jag lovar er att om ni hör till dem som tycker det här låter intressant så kommer de fyra timmarna att susa förbi.

Direkt under de fantastiska stop motion-sekvenserna i introt känner man att de som gjort den här dokumentären menar allvar. De har till och med förmått Charles Bernstein att göra en ny version av den klassiska musiken under förtexterna. Man lyckas dessutom rada upp i princip alla intressanta personer som på något sätt varit involverade. Wes Craven (The Serpent and the Rainbow) är med, det är även Robert Englund, Heather Langenkamp, John Saxon (Slaget om Entebbe) och Robert Shaye. Ja, även Lisa Wilcox, Renny Harlin (Die Hard 2), Lisa Zane och Ronny Yu (Fear Itself) har fått plats. De enda egentliga besvikelserna över att de av någon anledning inte dyker upp är Johnny Depp (Dark Shadows) och Patricia Arquette. Lite trist kanske, med tanke på den status som de numera har, men å andra sidan kompenserar dokumentären i övrigt detta med råge.

Styrkan ligger i att man behandlar samtliga delar i serien med samma respekt och speltid, oavsett vilken status de numera har. Naturligtvis hamnar lite extra fokus på den allra första A Nightmare on Elm Street, där den placeras in i det då rådande filmklimatet och Wes Cravens bakomliggande tankar vädras ordentligt. I övrigt bryr man sig inte så mycket om att såväl andra som sjätte filmen fått sig några rejäla skopor ovett genom åren. Det tas ändå tid att noga låta skådespelare komma till tals och olika aspekter av arbetet med filmerna får utrymme. Man värderar inte heller att någon film skulle vara bättre än någon annan, utan behandlar snarare serien som det populärkulturella fenomen det är. Man stämmer hela tiden av biopubliken och omvärldens reaktioner på varje film samt hur det kom att påverka nästa uppföljare.

Det mest intressanta för mig var ärligheten hos vissa. Det mumlas lite om den märkliga relationen mellan Wes Craven och Robert Shaye där man märker att de båda inte dragit jämnt under åren. Jack Sholder som regisserade A Nightmare on Elm Street part 2: Freddy’s Revenge är förmodligen den mest ärliga av dem alla och defintivit den som är roligast att lyssna på. Hans framtoning är även härligt kantig, men underbart rak. Att få se den sekvens i den filmen med en annan skådespelare som Freddy är nästan bara det värt pengarna det kostar att köpa Never Sleep Again. Samtidigt finns det en sorglig aspekt av att titta på hur de flesta av den kvinnliga skådespelarna tydligt gjort plastikkirurgiska ingrepp, där de ser väldigt stela ut i mimiken, medan männen såklart i stort sett fått åldras som de behagar. Även bland mer eller mindre obskyra skräckfilmsskådespelare bedöms kvinnor i första hand efter sitt utseende och tvingas till desperata, dyra och förmodligen smärtsamma ingrepp för att bibehålla sin status. En sådan sak är ju obehagligare än någon av filmerna i serien och säger väldigt mycket om vilken tragisk värld vi lever i. Men nu var det väl inte det den här recensionen skulle handla om.

Något jag aldrig kommer att lyssna på är kommentarspåret på en dokumentär. Otroligt ambitiöst, speciellt med tanke på speltiden, men för mig som inte hör till de extremt dedikerade, känns det som lite väl mycket grädde på moset. Då är det roligare att titta på förlängda intervjuer med de medverkande där man kan snappa upp ett och annat som inte rymdes i den färdiga dokumentären. Det blir en del upprepningar och lite stappligt, men för den tålmodige finns det en del små guldkorn även där. Det finns även en hel del annat att förkovra sig i om man inte redan storknat, vilket jag däremot gjort. Men jag kan samtidigt inte annat än känna mig löjligt nöjd med hur utförlig och kärleksfullt sammansatt dokumentären är tillsammans med sitt extramaterial. Den är dessutom förpackad på ett någorlunda snyggt sätt och i den utgåva jag köpte från Amazon fick jag med en lite affisch också.

Naturligtvis är det här ingenting för den som inte bryr sig om filmserien. Har man bara ett vagt intresse är den förmodligen alldeles för omfattande, men är man ett fan kan jag inte tänka mig annat är att det här kommer vara en underbar helkväll. Jag som trots allt inte är överdrivet förtjust i Freddy Krueger och company, men ändå har en relation till den, satt uppslukad under större delen av tiden. Har du läst så här långt hör du nog till dem som också kommer att göra det.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.