Need for Speed Payback

Need for Speed Payback är det 23:e (!) spelet i denna långkörare till spelserie som släpptes för första gången -94. 23 år = 23 titlar med andra ord. Personligen har jag inte rört ett Need for Speed sedan släppet av Undercover (2008), som jag tyckte var högst medelmåttigt, och i och med att Need for Speed Underground 2 (2004) än idag står sig som det bästa bilspel jag, hittills, lagt vantarna på var jag sugen att ta reda på om Payback kunde leverera som serien kunde i fornstora dagar.

Vi kastas rakt in i en stöt, en heist, som slutar helt fel. Taylor, spelets huvudperson nummer ett tillika den mest nollställda huvudkaraktär jag någonsin stött på i ett tv-spel, och hans gäng blir bedragna av en väldigt slug kvinna vid namn Lina Navvarro som jobbar för The House – ett casino i det fiktiva området Fortune Valley (Läs: Las Vegas). Taylor och kompani börjar ett halvår senare jobba för ett annat casino med ett enda syfte – take down The House. Som undertiteln skvallrar om handlar detta om payback från början till slut.

Efter att ha rattat en del värstingbilar under någon timme är det, äntligen, dags för att börja från ruta ett i en liten skrothög till bil, något som jag tycker är charmen med bilspel – att få börja i botten och avsluta i toppen. Mitt ute i öknen på ett övergivet flygfält har ditt sura och hämndlystna gäng sin bas. Här får du välja en racingbil och en offroad-bil till Taylor respektive till Mac, som är den andre av de tre spelbara karaktärerna. Taylor tar hand om racing medan Mac stökar omkring offrode och driftar. Den tredje spelbara karaktären är Jess som brukar vara med och grisa när det kommer till biljakter med polisen och The House för att sedan fly scenen – hon är en så kallad runner. När du har gjort dessa val får du välja om du vill avancera storymässigt genom att köra race med dina två bilar (dragracing och drifting får du inte köra än på ett bra tag) eller om du vill glida runt i denna open world-sandlåda bestående av en, relativt liten, stadskärna, lite skog och öken, massa jäkla öken.

Jag kan inte riktigt komma undan känslan av att vad jag än väljer att göra i spelet så är det tråkigt. Titta på målarfärg som torkar-tråkigt många stunder. Nu måste jag ta ett snabbt avstamp i Need for Speed Underground 2. Det som imponerade så in i bomben på mig i det spelet var den perfekta balansen mellan race, biltrimning och att styla din kärra. Alla de tre ingredienserna var riktigt roliga, både ur helhetsperspektiv och som separata delar. Ibland startade jag spelet enbart för att styla bilen, medan jag ibland startade enbart för att köra race. Ingenting av den känslan återfinns här. Tyvärr. För att faktiskt vara ett bilspel så är racen ohyggligt tråkiga, vilket känns väldigt konstigt att skriva. Jag bävar varje gång jag ska köra ett race, men för att komma vidare i storyn och trimma din skrothög till bil är det såklart ett nödvändigt ont. Jag kan tyvärr inte hjälpa det, men efter att nyss ha recenserat Forza 7 kan jag inte riktigt komma ifrån att jämföra bilfysiken, som i detta lir är ungefär 16 gånger sämre än i Forza. Kommer jag in i en kurva och trycker styrspaken till vänster så kommer jag börja sladda, men drar jag spaken höger direkt, ibland släpper jag inte ens på gasen, så lyckas jag räta upp bilen. Att jag sedan i hundra meter åker vanvettig (bil)slalom mellan osynliga koner innan man lyckas få bilen att köra rakt fram spelar ingen roll – poängen är att jag, utan att vara ett uns bra racingförare, lyckats rädda bilden utan att krocka in i ett träd, räcke eller i en förbipasserande bil. ”Hemligheten” är att hålla in gasen och bara dutta på bromsen.  Är du på väg att missa den tvära svängen där till höger är det bara att rycka till i handbromsen så är du strax på rätt spår igen. Detta medför att det inte blir en bra bilkänsla i racen. Det känns uddlöst.

Ratta runt i den öppna världen är kul i några (få) timmar. Vi får samla casino-chips, pressa bilen genom fartkameror med målet att smiska upp bilen i en tillräckligt hög hastighet (t.ex. 161 km/h genom en kurva) och ramma sönder bilboards (som man brukar göra med bilar). Det går tyvärr inte komma ifrån att Payback med sina öknar och skogar känns som en GTA V-klon. En kompis till mig testade spelet och frågade ganska omgående vilken knapp man trycker på för att gå ut ur bilen. Det jag tycker är roligast i denna sandlåda (bokstavligt talat) är när man letar efter spelets derelict cars – legendariska bilar. Du får ett vykort med en bild och en cirkel på en inzoomad del av kartan som ger dig en ungefärlig plats där du ska kunna hitta första delen – som då är chassit. När du funnit det får du fyra nya bilder/delar att leta efter innan du kan bygga ihop bilen och bränna iväg med den. Detta är faktiskt rätt så kul, även om det kan vara relativt lätt att hitta delarna. Det svåra är att ta delarna när du väl hittat då de vanligtvis ligger på en kulle som du självklart inte kan köra upp till, utan du ska krångla dig över med hjälp av en strategiskt utplacerad ramp som är gömd någonstans i närheten.

Till en början trodde jag att jag skulle få en klart bättre bil än den jag redan hade när jag låste upp den första legendariska bilen, men där hade jag fel. Jag uppgraderade bilskrället till max, vilket innebar ungefär level 150 på bilen, medan bilen jag rattade för stunden (första jag valde, bered er på att ha samma bil länge) hade level 181. Det är till en början, antingen är det så för alla eller så börjar jag bli trögfattad med åren, väldigt oklart hur priset på en bil, dess level och speed cards (uppgraderingskorten) hänger ihop. En bil kan till exempel kosta 30 000 mer än en annan men samtidigt ha en avsevärt lägre level. Man vet aldrig heller hur bra stats en bil har ifall man är i köpartagen då bilhandlarna bara visar vilken level bilen har och priset på den. Lagom kryptiskt. Speed cards ska vi inte ens tala om – de ska matchas hit och dit med olika tillverkare för att ge en form av bonus på bilen stats. Är det inte dags att slopa dessa jäkla kort som återfinns i var och vartannat spel numera? FIFA 18 har sina kort till Ulitmate Team, Forza 7 har också några liknande uppgraderingskort likt Payback. Varför inte bara ge mig bild på ett par bromsar, en summa som visar vad uppgraderingen kostar samt en stapel som visar hur många enheter bromsarna går upp (och hur t.ex. hästkrafterna eller bilens fart påverkas) i och med denna uppgradering/nya bildel? Som det var förr, med andra ord. Och självklart, självklart kan du köpa shipments (lootlådor) innehållandes speed cards för dina verkliga pengar och levla upp din bil snabbare. Tro inget annat.

Efter några få timmar är även open world-äventyret kroniskt tråkigt. Inte ens styla bilen, som på Underground 2 var minst lika roligt som racen, fungerar att bota undertecknad. För det första så kan man knappt inte styla på en gång. Vissa delar, säg motorhuven, måste jag klara ett antal uppdrag för att ens få möjlighet att styla. Säg att jag exempelvis måste klara tio stycken driftar som håller i sig sju sekunder utan avbrott – sedan kan jag styla min motorhuv. Jag köper att jag bara ha några få alternativ till en början och att jag måste levla upp min bil och/eller förare för att få fler delar, absolut, men att bara kunna styla några få områden på bilen till en början är ett riktigt lågvattenmärke. Ren idioti, rent av. För det andra är man till 80% ute i öknen vilket tyvärr bidrar till att det inte känns… kul, tyvärr. I varje fall inte för mig.

Helhetsintrycket av Need for Speed Payback sammanfattas bäst med ett ord: tråkigt. Det ligger en riktig aura med tråkighet runt spelet. Här måste vi dock vara på det klara med att tråkigt och dåligt kan vara två helt skilda saker (många gånger är de dock sammanlänkade), för ett dåligt spel, i varje fall inte ett riktigt dåligt spel, tycker jag inte att det är. Visst, storyn är som hämtad från valfri Fast and the Furious-rulle med biljakter där du ska jaga ikapp lastbilar samtidigt som du krockar sönder 23 angripande bilar så bilvraken flyger till höger och vänster över motorvägen och open world-cruisingen tappade mig efter bara några timmar, vilket torde vara någon form av rekord när det kommer till open world-spel, men det har snarare att göra med att jag personligen tröttnade på de delarna ganska omgående snarare än att de skulle vara dåliga. Grafikmässigt är spelet riktigt, riktigt snyggt, och i den öppna världen finns det massvis med saker att fördriva tiden med. Vill du ha ett bra bilspel rekommenderar jag inte Need for Speed Payback, men vill du ha action (action som i explosioner och dylikt) medan du rattar en bil, samt älskar Fast and the Furious, så är det här rätta spelet för dig. Personligen rankar jag det klart sämre än både Undercover och Underground 2.  

Need for Speed Payback är det 23:e (!) spelet i denna långkörare till spelserie som släpptes för första gången -94. 23 år = 23 titlar med andra ord. Personligen har jag inte rört ett Need for Speed sedan släppet av Undercover (2008), som jag tyckte var högst medelmåttigt, och i och med att Need for Speed Underground 2 (2004) än idag står sig som det bästa bilspel jag, hittills, lagt vantarna på var jag sugen att ta reda på om Payback kunde leverera som serien kunde i fornstora dagar. Vi kastas rakt in i en stöt, en heist, som slutar…

Review Overview

Betyg

50

About Kenny Nordgren

Kenny Nordgren
En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com