Mysteriet i Mouthe

En författare kommer till Frankrikes kallaste by för att hämta upp ett arv som visade sig bestå i en uppstoppad hund. Men ett mystiskt dödsfall håller honom kvar i byn då han tror han har funnit uppslaget till sin nästa bok.

David Rousseau är en deckarförfattare som har svårt att komma igång med sin nya bok. Han kommer till Frankrikes kallaste by, Mouthe med förhoppningen att kvittera ut ett arv men det visar sig endast bestå av en uppstoppad hund. Precis när han är på väg att bege sig från byn hittas den lokala skönheten, Candice Lecoeur död under oklara omständigheter och David beslutar sig för att stanna och låta hennes död bli temat för den nya boken. Något lokalbefolkningen inte uppskattar.

Det är en märklig film det här och ännu märkligare är det att ingenting med den är särskilt originellt. Hela filmen är en slags lek med filmreferenser och ett ständigt skiftande av fokus mellan original och kopior. Jag hittar ett antal vinkningar som får mig att tro att jag antagligen har missat hälften och en märklig egenhet med soundtracket är att använda covers, av kända låtar, låtar som i original, i min värld, har sin största betydelse som nästan egna karaktärer i andra filmer. Inom den första halvtimmen har man klämt in både I put a spell on you som för mig definierar Stranger than paradise, och California dreamin’ som på samma sätt spelar en egen roll i Chungking express. Slump eller inte?  Sedan får vi också träffa Betty från Betty Blue och poliserna i Fargo och så vidare.

Efter att jag sett den här filmen första gången så blev jag lite tveksam till alla dessa teknikaliteter och filmen gör en riktig fadäs på ett ställe som jag hade lite svårt att förlåta den för. Precis när man börjar skönja mönstret och känner sig riktig duktig så tvärnitar filmen för att låta en karaktär förklara precis allting in i detalj och plötsligt försvinner både känslan av magi och känslan av att man är speciell som har listat ut klurigheterna. Det är lite synd och det gör att det där verkligt svindlande draget inte kommer igen efter det här. Ändå var det något hos filmen som inte riktigt vill släppa taget. Så jag såg om den efter några dagar och insåg att det som trots allt gör detta till en bra film är två saker, riktigt fint hantverk och fantastisk casting.

När det gäller poäng för hantverk så är det något som ofta är förbehållet genrefilmer men i det här fallet så handlar det om något mer subtilt än actionscener, och det är förmågan att behålla en egen ton och ett eget tempo rakt igenom hela historien. Och i båda fallen är det riktigt fint avvägt och balanserat vilket jag inte kan kalla något annat än skicklighet. Det finns en slags mystik i atmosfären men den känns aldrig tillgjord utan på något sätt blir jag påverkad av något lätt främmande och annorlunda även när alla korten är lagda på bordet.

I grund och botten är detta en ganska enkel historia om att hitta svaret till en fråga men själva handlingen är inte det viktigaste. Här har man laddat upp med en samling karaktärer som verkligen har något speciellt och som dessutom spelas av skådespelare som hittar rätt ton. Jean-Paul Rouves trötta och alkoholiserade författare är trovärdig och karaktären är på något sätt rörande med sina klumpiga undersökningsmetoder och Sophie Quinton gör den lite naiva Candice till en fascinerande och älskvärd person.

Mysteriet i Mouthe har som jag ser det en stor brist och det är att man inte riktigt litar på sin publik och det förklaras mer än det borde men det finns ändå tillräckligt med atmosfär och i viss mån mystik för göra det här till en sevärd film. Det finns något sympatiskt hos den som jag tror beror på att de låter sina huvudkaraktärer vara lite stukade och kanske inte så klipska, men ändå värda att tycka om.

 

About Maria Nystrom

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.