Mot södern

-Nu är inkräktarna inte beväpnade. Men de har med sig något som är mer förödande än kanoner. Dollar. Allt de rör vid ruttnar. Hela landet är ruttet.” Så säger kyparen Albert på det haitiska hotellet om de vita turisterna.

mot05

Ellen och Brenda är två välbärgade kvinnor som åker till Haiti i slutet av 70-talet. De reser från sina hemländer för att njuta av de unga männen som försörjer sig på att tillfredsställa de känslomässigt och sexuellt utsvultna kvinnorna från norr.

Jag refererade till Mot södern i min recension av Paradis: Kärlek och menade att Laurent Cantet inte hade lyckats göra en lika stark film som Ulrich Seidl nu hade gjort. Det var ett väldigt orättvist påstående eftersom jag inte hade sett Mot södern sedan den släpptes för över fem år sedan och det är en så mycket mer subtil film än Paradis: Kärlek som snarare slog en slägga i huvudet på åskådaren. Men det är ändå oundvikligt för mig att jämföra de båda filmerna eftersom det är de enda jag sett som handlar om kvinnliga sexturister. Där Seidl möjligen har en mörkare syn på människan och visade hur vi utnyttjar varandra vill Cantet i Mot södern snarare göra en politisk film och ställer sig tydligare på den fattiga sidan.

mot01

Den unge Legba är bokstavligt talat en vara som den högst betalande får spendera tid med. Både Ellen (Charlotte Rampling från The Night Porter och Farewell, My Lovely) och Brenda (Karen Young) har träffat honom under tidigare resor till Haiti men de har inte varit där samtidigt och en tyst kamp om Legbas närhet påbörjas. När de är ensamma med kameran bekänner de lagom mycket för att man som tittare ska vara informerade om vad det är som driver dem att göra som de gör. Brendas historia om hennes första möte med Legba är gripande och obehaglig på samma gång. Det är denna anekdot som återspelas i mitt huvud när hon flirtar och dansar med ett barn.

mot04

Jag var antingen på dåligt humör när jag såg Mot södern eller har jag mognat sedan dess. Det har varit den film av Cantet som jag kallat fläcken på solen (något som, när jag nu ser om hans filmer, Time Out snarare har blivit). Men den är ju till stora delar väldigt stark. Svagheten är Legbas berättelse och händelserna kring honom. Jag saknar detaljerna i konflikten på Haiti och motivet bakom det som händer. Antingen saknar jag förkunskap om livet på Haiti eller så är Cantet inte tillräckligt tydlig för att jag ska få grepp om vad till exempel den före detta flickvännen egentligen har för syfte.

mot06

Det är Rampling och Young som är den största behållningen i filmen. Ellen slipper sin undertryckta vrede och bitterhet när hon är tillsammans med Legba och Brenda har någonting naivt över sig i hennes arrogans. Den senare går med en västerländsk självsäkerhet ut ur en taxi tillsammans med Legba. De har rest till ett annat Haiti än det hon sett i turistområdet. Hon ser ut att äga världen när hon strosar runt med sin kamera och fotograferar det haitiska folket på samma sätt som turister kan göra när de besöker en djurpark.

mot07

Mot södern når aldrig upp till de höjder som Cantet gjorde i Överflödiga människor eller lyckas provocera lika mycket som Seidl gjorde i Paradis: Kärlek. Den rör sig i ett lite mer vuxet universum som inbjuder till att den mogna publiken äter en trerättersmiddag medan de diskuterar världsproblemen när filmen är slut.

"-Nu är inkräktarna inte beväpnade. Men de har med sig något som är mer förödande än kanoner. Dollar. Allt de rör vid ruttnar. Hela landet är ruttet." Så säger kyparen Albert på det haitiska hotellet om de vita turisterna. Ellen och Brenda är två välbärgade kvinnor som åker till Haiti i slutet av 70-talet. De reser från sina hemländer för att njuta av de unga männen som försörjer sig på att tillfredsställa de känslomässigt och sexuellt utsvultna kvinnorna från norr. Jag refererade till Mot södern i min recension av Paradis: Kärlek och menade att Laurent Cantet inte hade lyckats göra en…

Review Overview

Betyg

60

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.