Mortal Engines

Filmatiseringar av tonårsböcker som utspelar sig i dystopiska framtidsvärldar kan bli lite “hit and miss”. Hunger Games tillhör de mer framgångsrika historierna, Divergent var medioker och medan jag verkligen gillade första delen av Maze Runner gjorde uppföljarna mig rejält besviken. Denna film är baserad på sci-fi-författaren Philip Reeves Mortal Engine-bokkvartett som vi i Sverige är mer bekanta med under namnet “De vandrande städerna”.

Det är ett passande namn då det postapokalyptiska döda landskapet som består av damm, sten och lera är betvingat av enorma motoriserade farkoster som bär hela städer på sin rygg. Jorden och dess civilisation som vi känner den är ödelagd efter det förödande 60-minuterskriget. Nationer har blivit hjulburna nomadstater för att hålla dess befolkning från fara men även för att bokstavligen svälja mindre städer, skövla dem på resurser och assimilera befolkningen. I Mortal Engines är det titanstaden-London som är den vandrande staden som är i berättelsens fokus.

I London bor den unga och föräldralösa historikern Tom där livet går sin gilla gång på bekostnad av andra ministäder. Hans vardag kommer dock förändras rejält när hans väg korsas av utbölingen Hester Shaw som är i London för hemliga uppsåt. Dessa involverar Thaddeus Valentine (Hugo Weaving) som är Londons främsta historiker men även borgmästare Cromes högra hand. Denna starka inledningen river igång det två timmar långa äventyret i en av de mest fascinerande sci-fi-världarna jag bevittnat på väldigt länge.

Mortal Engines presenterar ett Mad Max- och Water World-liknande universum. Allt är skitigt, förfallet och trasigt.  Det snålas inte med Steampunk-estetiken och jag gillar den skarpt. Det ser dessutom väldigt äkta och övertygande ut. Mortal Engines är vad man får om man ger en bokfilmatisering av det här slaget en massiv budget och oerhört kompetenta specialeffekt-konstnärer uppdraget att realisera en värld. Filmen är enormt välproducerad och snyggt presenterad. Action är oftast av den mer pampiga och storslagna valören snarare än att förlita sig på snabbklippta närstrider. Det är också en film med högt tempo och få tysta stunder. Likt filmens städer slutar motorerna aldrig att brumma.

Har du sett den här typen av filmer vet du nästan direkt vad du kan förvänta dig. Den smutsiga sanningen om ett klassamhälle kommer att avslöjas, rebelliska grupper existerar i världen jämte neutrala asätare ute i en vildmark som är nertrampad av maskiner på miljoner ton. På det stora hela är det en väldigt förutsägbar och smått klichéartat historia men det betyder inte nödvändigtvis att den är dålig. Filmen är t.ex. till stor del befriad från inre konflikter, onödigt rivaliserande och liknande tramsbråk som annars är så vanligt i denna typen av unga vuxna-historier. Mortal Engines är i mångt och mycket en actionfilm med smak för det pompösa.

Det är en film som vet vad den vill och vilken historia den vill förtälja för väldigt lite tid spenderas på sidokaraktärer. Mortal Engines har laserpekaren riktad mot Hester, Tom och även Thaddeus. Alla andra fyller sin funktion och det är på gott och ont. Den rebelliska historia man vill berätta är tydlig men på bekostnad av djup och mångdimensionerade karaktärer. Här måste jag dock erkänna att filmen lyckades överraska mig med en karaktär från ingenstans som jag tyckte var intressant, ville veta mer om men som framförallt var utomordentligt häftigt designad.

Jag tycker i överlag om produktionsdesignen i Mortal Engines men jag vill även påpeka att man misslyckats med en viktig punkt. Det saknas en tydlig uppfattning om skala i detta ödeland som huseras av rullbandförsedda stålkolosser. Att jämföra en jättestad med en annan betyder inget om de inte jämförs med något du kan relatera till. Det hjälper inte heller att de rullar fram i en öppen platt terräng. Mortal Engines lider av samma problem som t.ex. Pacific Rim gjorde när den lät mechs utkämpa slag i hav. Utan tydliga och relaterbara referensramar faller illusionen. London är förmodligen tänkt att upplevas som haktappande väldig men filmen, även i 3D, misslyckas med att förmedla volym och skala effektivt. De massiva städerna är fortfarande häftiga men den där känslan av förundran lyser tyvärr med sin frånvaro.

Tom Natsworthy (Robert Sheehan), Nils Lindstrom (Leifur Sigurdarson) och Hester Shaw (Hera Hilmar).

Timmen före jag skulle se filmen blev jag varse om att den var baserad på en serie med böcker och inte bara var en fristående berättelse. Detta gjorde mig lite nervös hur Mortal Engines skulle avslutas då denna typ av filmer historiskt tenderar att sluta med en cliffhanger. Jag tyckte det hade varit skönt om en film kunde våga ge mig ett avslut istället för att chansa att den blir framgångsrik nog för att få en uppföljare. Allt måste inte vara en serie eller ett franchise. Det finns värde i enskilda fristående historier.

Jag tänker såklart inte avslöja hur Mortal Engines väljer att sköta sina sista minuter före eftertexterna började rulla, men det som jag kan nämna är att efter jag sett denna film vill se och veta mer om de mobila metropolerna, samhällsstrukturen, den sargade kontinenten och uråldrig glömd teknologi. Det här är ett fascinerande universum som verkligen väckte min nyfikenhet. Karaktärerna bryr jag mig kanske inte om i så stor grad men jag är verkligen såld på Philip Reeves mäktiga och episka framtidsvärld och hoppas på ett nytt besök om några år.

En andra åsikt av Kenny

Synopsisen låter så dum så det förslår. Vandrande städer. På riktigt? Nu är man som recensent och stor filmfantast van vid det mesta, men här hajade jag faktiskt till. Baserad på en bokserie visserligen, men tonårsfantasy är inte riktigt mitt expertisområde så det finns logiska förklaringar till varför jag har missat den, förstås.

Den otroligt, för den ovetande, märkliga synopsisen till trots så har Mortal Engines någonting som jag gillar. Jag är svag för postapokalyptiska världar ska sägas, och här vill jag veta mycket om vad som hände och hur världen sett ut fram till filmen tar vid än vad som visades. I en eventuell/förmodad uppföljare vill jag ha mer av den varan givetvis. Jag vill även veta mer om andra kringrullande superstäder som London där denna films handling kretsar kring. Någonting annat som fungerar bra är storyn, även fast vi har sett det förut åtskilliga gånger. Shrike (Stephen Lang) är en häftig karaktär som levererar en bihistoria mitt i allt.

Det som inte fungerar lika bra slutet som tappade mig ganska fort samtidigt som jag försattes i en sorts ”gäsp, vad tråkigt-koma”. Många av karaktärerna var även de riktigt tråkiga och ointressanta. På det stora hela var ändå Mortal Engines en film som överraskade positivt på mig och jag ser fram emot en uppföljare.

Filmatiseringar av tonårsböcker som utspelar sig i dystopiska framtidsvärldar kan bli lite “hit and miss”. Hunger Games tillhör de mer framgångsrika historierna, Divergent var medioker och medan jag verkligen gillade första delen av Maze Runner gjorde uppföljarna mig rejält besviken. Denna film är baserad på sci-fi-författaren Philip Reeves Mortal Engine-bokkvartett som vi i Sverige är mer bekanta med under namnet “De vandrande städerna”. Det är ett passande namn då det postapokalyptiska döda landskapet som består av damm, sten och lera är betvingat av enorma motoriserade farkoster som bär hela städer på sin rygg. Jorden och dess civilisation som vi känner…

Review Overview

Betyg
Andra åsikt

60

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com