Mordet på Orientexpressen

Alla pusselbitar finns tillhands i Mordet på Orientexpressen – och med det menas på flera olika nivåer: detaljerna i mästerdetektiven Hercule Poirots ovälkomna fall, elementen ur en klassisk Agatha Christiedeckare och, som grädde på (snö)moset, en exemplarisk grupp skådespelare som ger historien liv.

Vi börjar med Mustaschen. Det är omöjligt att bortse från Poirots spektakulära knävelborre som Poirot (Kenneth Branagh) lägger i blöt när han känner att något inte står rätt till. Filmen tar sin början i Jerusalem där detektiven svänger sin ansiktsbehåring med panache när han klarar upp en stöld och samtidigt förhindrar religiösa/politiksa kravaller. Branaghs Poirot är allt en publik kan önska. Varm, humoristisk och nitisk – och med drag av OCD som han utövar på ägg och slipsar. Han njuter av livets goda sidor i form av nybakat bröd, Charles Dickensböcker, goda vänners sällskap och en välbehövd vila. Det är dock hans tro på sig själv, och hans starka övertygelse om rätt och fel som ska få sig en törn när han stiger på titelns tåg och sedan ställs inför titelns brott. Efter en stark introduktionssekvens där den ena oscarsvinnaren efter den andra tar sina platser i kupéerna blir en av dem avpolletterad. Det blir upp till Poirot, på vad som skulle ha varit hans semester, att reda upp i passagerarnas uppenbara och dolda agendor.

Utan att avslöja mer av händelseförloppet går det ändå att säga att Mordet på Orientexpressen serverar en både knepig och elegant upplösning som tillfredställer utan att ge alltför enkla svar. Filmens liv ligger framförallt i att vartenda liten biroll får sina ögonblick att glänsa i sina möten med Poirot, ofta i inget annat än enkla förhörsscener, och ge uttryck för karaktär, motiv, egenheter och känsla. Det finns också en viss charm i att se dem alla reagera på hans slutledningsförmågor och i vissa fall förtjusning över att bli påkomna bara för glimten av mästerdetektivens tankeprocess. Ordet som bäst beskriver intrycket av att se dem alla (Judy Dench, Michelle Pheiffer, Daisy Ridley, Penelope Cruz, Johnny Depp för att nämna några) är att detta är en film gjord med arbetsglädje. Branagh har både som huvudrollsinnehavare och regissör tillsammans med ensemblen (och Mustaschen) skapat en film av välvilja mot och känsla för boken och får Mordet på Orientexpressen att skina. En ren njutning i biosalongen.

Alla pusselbitar finns tillhands i Mordet på Orientexpressen – och med det menas på flera olika nivåer: detaljerna i mästerdetektiven Hercule Poirots ovälkomna fall, elementen ur en klassisk Agatha Christiedeckare och, som grädde på (snö)moset, en exemplarisk grupp skådespelare som ger historien liv. Vi börjar med Mustaschen. Det är omöjligt att bortse från Poirots spektakulära knävelborre som Poirot (Kenneth Branagh) lägger i blöt när han känner att något inte står rätt till. Filmen tar sin början i Jerusalem där detektiven svänger sin ansiktsbehåring med panache när han klarar upp en stöld och samtidigt förhindrar religiösa/politiksa kravaller. Branaghs Poirot är allt…

Review Overview

Betyg

80

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com