Monsieur Chocolat

Monsieur Chocolat, eller Rafael Padilla som den en gång superkända franska clownen egentligen (antagligen) hette, är den sortens människoöde som bara ber om att filmatiseras (och som är brukligt får se sin professionella gärning någorlunda omskriven för ändamålet). Han bar och bär många namn och att filmen velar mellan vad den ska kalla honom är ett symptom på dess spretighet.

574-03_chocolat-monsieur-chocolat

I en nedgången cirkus i Frankrike år 1897 finns det inte längre plats för clownen Georges Footit (James Thierrée) och hans föråldrade scenrutin. Det finns inte heller plats för den store, svarte Rafael (Omar Sy) annat än att spela kannibal i höftskynke som direktören skickar ut för att chocka publiken och skrämma barnen upp i sina föräldrars armar. Footit är alltför stolt över sitt yrke för att erkänna att de bästa dagarna antagligen är över för honom – tills han ser Rafael i manegen och blir övertygad om att vad som behövs – vad som skulle uppfylla kriterierna för spektakulärt – är att skapa en duo med en vit och en svart clown och mjölka denna speciella dynamik för vad den är värd: Footit tillsammans med Rafael, som får artistnamnet Chocolat.

Det är ur Footits perspektiv denna första del av filmen berättas för att gradvis föras över mot Rafael/Chocolat själv i en rutinmässig biografi där det mesta checkas av på listan: uppgång och fall, drogmissbruk, nejsägare och stöttande kvinnor. Skillnaden är att Rafael som svart man inte får chansen att studsa tillbaka som en annan Chaplin eller Johnny Cash. Han kan bli berömd, rik, omtyckt men måste alltid ”veta sin plats”. Han slås ned och ner – ständigt medveten om sin hud.

Clownduons första försök är ett rungande misslyckande tills Footit upptäcker att publiken skrattar när han sparkar Chocolat i baken. Det är det de spinner vidare på, uppriktigt glada över att ha funnit en nyckel till att underhålla. Tillsammans tar de landet och huvudstaden med storm med en ständigt slipad rutin. De två skådespelarnas skicklighet och hängivelse går att ta på och både Sy och Thierrée levererar clownkomik gång på gång.

Rafael som Chocolat blir arrogant och beroende av framgången (och beroende av annat också) medan Footit är likadan i sitt slitna ansikte och nötta jacka. Han förblir ett uttrycksfullt enigma (och möjligtvis homosexuell – något som filmen fegar ur att säga rakt ut). Efter en tur i bingen som papperslös blir Rafael gjord politiskt medveten av sin beläste och glasögonprydde cellkamrat. Och där slutar cirkusnumren vara roliga och blir istället plågsamma. Monsieur Chocolat skildrar rasismen (och hur ytterst, jävlaa ful den är) på ett ofta övertydligt sätt att titelkaraktären ibland puttas åt sidan för att fokusera på hatet. På samma ställe börjar filmen dock också sälja in ett slags tvetydigt budskap om låg vs. högkultur när Rafael uttrycker en önskan att bli tagen på allvar av etablissemanget. Med hjälp av sin borgerliga flickvän tar han chansen att göra Othello på scen. Han vill bli pröva att bli accepterad som artist (i finkulturens högborg Paris) men straffas – likt Othello, för att han ens försöker vara på samma nivå som en vit man. Clownen Chocolat har spelat på sin hudfärg inför en publik han alltför sent inser inte klarar av att se bortom den.

monsieur_chocolat_48050671_st_2_s-high__crop

Det är egentligen i skildringen av de professionella aspekterna av cirkuslivet, cirkusartisternas värld – den enda platsen för det avvikande – som en stor del av filmens behållning ligger i; I de sprakande bilderna av dessa platser och människor. Även när de utforskar den rena tekniken i hur pantomim fungerar och hur de får publiken att skratta är det mycket välgjort men det blir malplacerat när filmskaparna försöker klämma in för många budskap.

Till skillnad från clownduon som klarar av att vara ännu mer samspelta just på grund av sina olikheter.

Monsieur Chocolat, eller Rafael Padilla som den en gång superkända franska clownen egentligen (antagligen) hette, är den sortens människoöde som bara ber om att filmatiseras (och som är brukligt får se sin professionella gärning någorlunda omskriven för ändamålet). Han bar och bär många namn och att filmen velar mellan vad den ska kalla honom är ett symptom på dess spretighet. I en nedgången cirkus i Frankrike år 1897 finns det inte längre plats för clownen Georges Footit (James Thierrée) och hans föråldrade scenrutin. Det finns inte heller plats för den store, svarte Rafael (Omar Sy) annat än att spela kannibal…

Review Overview

betyg

60

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.