Monos

Under förra höstens Stockholms filmfestival var det likt alla år flera titlar som tilltalade mig djupt. Jag försökte på sedvanligt manér bocka allt jag var sugen på men även då lämnades vissa filmer åt sidan. En specifik film som gjorde väldigt ont att missa var den colombianska filmen Monos av Alejandro Landes som var med och tävlade och som det länge hade snackats om i filmfestivalkretsar. Nu lite drygt ett halvår senare har Universal Studios varit schyssta att skicka oss ett ex av filmen för att äntligen kunna sätta tänderna i.

Mitt ute på ett öppet fält i den latinamerikanska landsbygden står ett massivt malplacerat betongtorn där det nedanför spelas fotboll av ett gäng ungdomar med förbundna ögon, i vad som tycks vara någon form av träningsövning. Sällskapet består av en brokig skara ungdomar, alla med egna specifika smeknamn. Den lilla kallas ”smurfen”, den stora ”bigfoot”, svenskan för ”svenskan” och så vidare. Gruppens ledare består av en iögonfallande kort man som när denna historia börjar ger dem order om att räta upp sig i ett fascistiskt välorganiserat led för att sedan ge dem ett uppdrag. Uppdrag består i att gruppen ska vakta över en ko under den kommande veckan. Kon heter Shakira och måste vara i samma skick i slutet av veckan som när den överlämnades, det tycks vara mycket viktigt för ledaren att allt följs. När ordern givits ges möjlighet till ungdomarna att tala. Ingen säger någonting förutom en ung kvinna vid namnet ”lady” som frågar om ”vargens” hand. ”Vargen” som är en av de andra ungdomarna svarar att önskemålet är ömsesidigt var på ledaren godkänner ”äktenskapet” på stående fot.

Som ni hör är absurditet inledningsvis ett starkt ledord. Verkligheten känns liksom förskjuten men fortfarande intakt på det där otäcka viset som nästan enbart Giorgios Lanthimos kan förmedla via sina filmer. Ungdomsgruppen som porträtteras är inte speciellt hierarkisk men oerhört pennalistisk i många avseenden. De verkar ha minst sagt speciella ritualer för de flesta olika sammanhang som de stöter på. T.ex. verkar det vara tradition att slå ner födelsedagsbarnet med lika många slag som år personen i fråga fyller. Hela gruppen känns som ett hockeyomklädningsrum med killar där mammas smörgås blivit utbytt mot crack och hockeyklubborna blivit utbytta mot tunga militära automatvapen.

Förutom en kossa att se efter har även gruppen i uppgift att ta hand om en fånge i form av en gisslan. Ledaren har gett dem order om att vårda fången väl, lika väl som kon. Fången är en kvinna i femtioårsåldern vars accent antyder på att hon är av brittisk härkomst. Vad kvinnan gör där och vem hon är får vi aldrig riktigt veta men mystiken i det tillför ändå mer till stämningen i filmen än vad det tar. Något som denna fånge dock bekräftar är betraktarens farhågor om att denna grupp inte förhåller sig inom lagens ramar utan att det troligtvis rör sig om någon form av gerillaversamhet.

Inte helt oväntat nog så börjar saker och ting eskalera när ledaren lämnat gruppen. Åtta stycken utelämnade ungdomar tenderar att pröva sina gränser när de ensamma har ansvar för sig själva samtidigt som de inte har något att förlora så länge de håller varandra om ryggen. Bland de aktiviteter som prövas hör bl.a. berusat brukande av maskingevär, provätning av psykedeliska svampar samt sex i olika former och konstellationer. Hela gruppen påminner på något sätt om en gymnasieklass eller en grupp collegestudenter då alla stereotyper kan återfinnas på mer eller mindre tydliga sätt. Här finns alfahanen, skönheten, den modiga, den spexiga och den fega. Förhållandena är dock allt annat än ett svensk gymnasium vilket egentligen lägger grunden för hela handlingen. En grupp personer befriade från allt annat utom sina instinkter har fått i uppgift att axla ett betydligt större ansvar än vad de är kapabla till, allt utsökt skådespelat av samtliga inblandade.

Under tidens gång börjar gruppen ifrågasätta sin ledares inflytande och ställa sig frågan om de inte skulle klara sig bättre utan honom. Svaren är dock splittrade då ingen ledare indirekt betyder att alla blir ledare, om inte någon ny person i kollektivet tar initiativ det vill säga. Det finns flera spekulanter på rollen och i en grupp där hierarkier tidigare varit betraktat som överflöd börjar de nu torna upp sig i rasande takt. Frågan är dock vem som kommer stå som herre på täppan och om någon vågar vända sig mot den befintliga ledaren. Som ni hör påminner scenariot om många klassiska historier där Flugornas Herre av William Golding känns som det tydligaste exemplet.

Filmens andra halva utspelar sig dessutom i djungeln vilket även det stärker anknytningarna till närliggande historier som Flugornas Herre och Apocalypse Now. Den tunga växtligheten skulle kunna ses som en symbol för hur ondskans växtlighet tar fart i ungdomarna så fort de lämnat sitt tidigare välbekanta liv men så behöver inte fallet vara, djungeln utgör nämligen en visuellt delikat atmosfär som rent estetiskt ger kall nog för att låta filmen utspelas där. Alejandro Landes vägrar dock att göra djungeln till ett paradis utan hela tillvaron kantas av svett, smuts och svärmande myggor för att göra stämningen så djurisk som möjligt. Just det djuriska utgör även en viktig del av filmen då mänskliga drag suddas ut i takt med ungdomarnas strävan efter en anarkistisk tillvaro.

Som redan nämnt är skådespelet av högsta kvalitet där allt från mimiken till kroppshållningarna sitter med högsta träffsäkerhet. Utöver det sticker även fotot ut till det enastående då svepande kameraöverblickar skapar löjligt vackra vykort. En sista detalj som fulländar produktionsvärdet är även den exceptionellt komponerade musiken som utan att den nästan märks förhöjer filmens stämning i så gott som alla avseenden.

Som ni hör har jag väldigt få negativa invändningar på denna dramafilm men något som hade höjt den till ett fulländat betyg hade varit ett mer varsamt uppvägt slut. Hela historien faller tyvärr lite platt med en del trådar hängandes, inga jättetrådar men ändå störande. Allt som allt är Monos dock en underbar filmupplevelse som vidrör flera mycket intressanta teman.

Monos finns sedan en tid tillbaka att köpa på Blu-ray och DVD. Denna recension var skriven utifrån Blu-Ray exemplaret.

Under förra höstens Stockholms filmfestival var det likt alla år flera titlar som tilltalade mig djupt. Jag försökte på sedvanligt manér bocka allt jag var sugen på men även då lämnades vissa filmer åt sidan. En specifik film som gjorde väldigt ont att missa var den colombianska filmen Monos av Alejandro Landes som var med och tävlade och som det länge hade snackats om i filmfestivalkretsar. Nu lite drygt ett halvår senare har Universal Studios varit schyssta att skicka oss ett ex av filmen för att äntligen kunna sätta tänderna i. Mitt ute på ett öppet fält i den latinamerikanska…

Review Overview

Betyg

80

About Svante Håkansson

Jag är en 16-årig kille från Sala med lätt besatthet för alla film-boxar signerade Artificial Eye eller Criterion. Mitt största nöje på fritiden är att springa mellan biografer när det är filmfestival och att försöka se så många oscarsnominerade filmer som bara går.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.