Modesty Blaise

1963 dök Peter O’Donnells kurviga hjältinna för första gången upp på Evening Standards seriesidor. Tre år senare, 1966, tog Modesty Blaise klivet från seriestripparna till vita duken.

I filmatiseringen får vi följa med den före detta mästertjuven Modesty Blaise (Monica Vitti) ut på äventyr. Hon rekryteras av den brittiska underrättelsetjänsten för att se till att en diamantleverans når sin slutdestination. En kriminell organisation ämnar nämligen stjäla stenarna och Modesty Blaise tycks vara den ende som är kapabel att grusa deras planer.

På 60-talet var James Bonds äventyr bland det häftigaste du kunde se på bio varpå många försökte slå mynt av filmernas popularitet. Joseph Loseys film är däremot inte någon regelrätt Bond-kopia utan antar snarare formen av en komedi med parodiska inslag. Självklart bjuds vi på snygga bilar, exotiska scenerier och färgstarka bovar, men Modesty Blaise är också fullproppad av kitsch och bisarra inslag. Det dricks ur enorma glas, Modesty byter både kläder och frisyrer som genom ett trollslag, och av någon anledning så brister huvudpersonerna plötsligt ut i falsksång. En del av inslagen är ganska charmiga i all sin underlighet och den kreativa och färgglada scenografin får mig att dra på smilbanden, men som film betraktat är Modesty Blaise inte lika underhållande.

Ursprungsmanuset författades av Peter O’Donnell, men genomgick flera omskrivningar av olika personer vilket förmodligen förklarar en hel del av filmens brister. Allt krut verkar ha lagts på filmens visuella framtoning varpå manus, lämplig rollbesättning och logik har fått stryka på foten. Karaktärer kommer och går, ofta utan att vi får veta vilka de är eller hur de passar in den röriga storyn, och bristen på en sammanhängande och tydlig handling gör att det nästan är omöjligt att hänga med i svängarna. O’Donnell hävdade själv att det enda som bevarats från hans manus var en enda stackars replik: ”- What do you know about Wilberforce?”.

Nej, Loseys märkliga tolkning av Modesty Blaise resulterade verkligen inte i någon bra film. Jag kan förvisso hitta en del spännande inslag och Dick Bogarde är faktiskt helt lysande i rollen som storskurken Gabriel. Dessutom är ledmotivet utomordentligt trallvänligt. Men den lekfullhet som Modesty Blaise försöker locka med övergår dock snart till likgiltighet, samt en växande irritation över hur dåligt sammansatt filmen är. Och varför valde man en blondin till titelrollen? Mina kunskaper om Modesty Blaise är ytterst begränsade och grundar sig i främst på minnesbilder från ett gammalt nummer av Agent X9, men jag vet i alla fall att hon definitivt inte är blond.

Som kuriosa kan jag för övrigt nämna att Modesty Blaise var ett av tävlingsbidragen vid filmfestivalen i Cannes 1966. Vid visningen lär filmen ha mötts av burop från den missnöjda publiken …

About Alexander Bing

One comment

  1. Kan bara instämma, jag har sett filmen två gånger och fattade inte någonting samt att jag inte minns ett dugg av filmen. Filmen kan nog tävla mot Casino Royale (1967) om titeln 60-talets sämsta film. Modesty var/är svarthårig, antagligen var det nog 60-talets alla populära blondiner som gjorde att figuren fick byta hårfärg. Det enda som var hyfsat bra är just musiken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.