Mirror’s Edge Catalyst

Ända sedan första Mirror’s Edge kom ut på spelhyllorna har det antingen älskats eller hatats av spelare. Oavsett vad du må tycka om spelet så kan inget annat sägas än att fanskaran snabbt blev väldigt hängiven Faith och hennes parkourutövande rebeller i den Ikeainspirerande staden av glas. Nu har åtta år gått sedan första spelet släpptes och äntligen kommer uppföljaren, eller är det en prequel? Eller en pre-sequel? Eller egentligen en reeboot som maskerar sig som en origin story?

4

Låt mig ta det från början. För åtta år sen så välkomnade jag DICEs spel Mirrors Edge med öppna armar. Det hade en smidig förstapersons parkourmekanik, en klockren rödvit, steril design som tilltalade mig, plus en stark kvinnlig protagonist. Visst var jag en av de som tyckte om att springa runt på hustak och klättra på väggar och likaså älskade jag att ta mig an Fatihs uppdrag som involverade masskonspirationer och onda multicorp-bolag. Hur mycket jag än uppskattade spelet för dess inoovativa funktioner så kunde jag ändå inte förlåta det för just en sak: handlingen. Alla hål i manuset, ointressanta skurkar och platta sidokaraktärer gjorde spelet till ett roligt experiment istället för vad det hade kunnat bli: ett smart och bra spel.

Så var befinner vi oss idag när Mirror’s Edge Catalyst äntligen har nått oss? Fortfarande springande på taken – fast nu ännu längre; fortfarande klättrande på väggar fast högre; i konflikt med onda storföretag som nu är ännu elakare. Vi har i princip fått samma spel som för åtta år sedan fast med ett falsk löfte om att berätta Fatihs bakgrundshistoria. Tyvärr blir det story-mässigt lika ointressant som första gången. Den främsta orsaken upplever jag är att det spelmekaniken inte är en organisk del av spelets handling. Det finns bara ett fåtal gånger då parkour är enda lösningen på infrastrukturella problem. Majoriteten av uppdragen bygger på att springa från punkt A till punkt B och banka på en dator för att få ett chip, ta det till punk C och gå tillbaka till din uppdragsgivare vid punk D. Allt följt av röstskådespelarnas matta och uttråkade stereotyper.

5

Låt mig ändå säga att om du bortser från handlingen och inte bryr dig om varför du ska göra något utan snarare hur du går tillväga när du gör det så kan jag utlova att du kommer ha kul. För till skillnad från 2008 års Mirror’s Edge erbjuder DICE oss denna gång en öppen värld, en hyfsat stor sandlåda som vi kan leka fritt i. Även om jag i vanliga fall avskyr när sandlådespel tvingar på mig en specifik väg så trivs jag denna gång med att guidas av en stor röd pil, även kallat Fatihs Runner’s Vision, när jag tar mig från hustak till hustak. Det är en förbättring från första spelet där jag ofta kunde bli vilsen och ge upp spelandet på grund av det. Det är trots allt en cool känsla att kunna parkour:a omänskligt bra och veta precis vart du är påväg istället för att göra ett coolt hopp och sedan stå som en förvirrad höna i 10 minuter.

1

En annan aspekt av spelet jag finner otroligt underhållande är slagsmålssystemet. Jag menar alltså inte underhållande i bemärkelsen välgjort och snyggt utan tänk snarare underhållning som Monty Python-absurditeter. DICE har denna gång tagit bort möjligheten att skjuta med vapen. Det enda du har till ditt förfogande är dina nävar och ben. Detta visar sig inte alls vara något problem: oftast räcker det med en enkel putt för att motståndaren ska kasta sig handlöst över närmaste takräcke – för att falla från skyskrapan, nästan frivilligt, mot en ond bråd död. Vem behöver skjutvapen då? Visst, jag kan lära Faith nya skills och uppgradera stridstekniken men varför ska jag det när jag i slutändan finner det mest effektivt att använda det jag redan hade i början: mina korkade fiender.

3

För att summera så är Mirrors Edge Catalyst ett spel jag i korta spelsessioner har kul med men hade hoppats på skulle leverera så mycket mer än vad det gjorde. Handlingen är mjäkig, kampanjen kort och sidouppdragen repetitiva. Det finns små pärlor i spelet som förbättrat det som första spelet redan gjorde bra men de tillfällena är för få för att hålla uppe ett helt spel. Synd, då jag gillar idén skarpt och verkligen ville tycka om och lyfta fram Mirror’s Edge Catalyst. Kanske nästa gång. Man får väl bara hopp-as.

Ända sedan första Mirror’s Edge kom ut på spelhyllorna har det antingen älskats eller hatats av spelare. Oavsett vad du må tycka om spelet så kan inget annat sägas än att fanskaran snabbt blev väldigt hängiven Faith och hennes parkourutövande rebeller i den Ikeainspirerande staden av glas. Nu har åtta år gått sedan första spelet släpptes och äntligen kommer uppföljaren, eller är det en prequel? Eller en pre-sequel? Eller egentligen en reeboot som maskerar sig som en origin story? Låt mig ta det från början. För åtta år sen så välkomnade jag DICEs spel Mirrors Edge med öppna armar. Det hade en…

Review Overview

Betyg

50

About Stefan Stanisic

Stefan Stanisic
En film-, scenkonst- och spelnörd som bor i Malmö. Jobbar som film och teaterregissör och har tillbringat otaliga sömnlösa nätter med att försöka klara av det omöjliga uppdraget att se alla världens filmer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com