Milo – månvaktaren

Den unge, oförberedde Milo blir utvald till månvaktare i denna franska animerade film inspirerad av exempelvis studio Ghibli (kända för Spirited away och Det levande slottet) och Pixar med vissa betydande skillnader. När Milo blir av med månen och indirekt orsakar stölden av solen måste han och den rivaliserande solvaktaren Sohone, tillsammans med skymnings/gryningsflickan Glim ge sig iväg för att återställa harmonin i skyn.

I denna mytologiska värld är både solen och månen bokstavligen fastkedjade i stora fantasidjur som styrs av en väktare och promenerar över jorden. Randen av dag eller natt följer dem och de måste hålla sig i sina banor för att inte störa ordningen. Solvaktaren Sohone tillhör det marmorliknande folket och är stor och biffig. Milo är en månfaun med långa ben vars folk lever i natten där de sprider drömmar och tänder självlysande växter. Glim, däremot, är gjord av vax som smälter när det är för varmt och fryser när det är för kallt. Hon kan alltså inte leva i varken dag eller natt. Med en blandning av datoranimation och traditionell animering i återberättandet av mytologin eller när Milo befinner sig i drömmarnas värld är Milo – månvaktaren en mycket vacker film med komiska drag som skulle passa de minsta. Just mytologin verkar ha hittat inspiration från flera källor: där finns en skurk, ett före detta gott väsen som nu är sten och lava. Han vill släcka ljuset i hela världen och spelar på de nya väktarnas oerfarenhet innan de har lärt sig tillräckligt för att akta sig för misstagen. Poesin i just sagan och de vackra miljöerna är fantastisk, men inte nog. Det är tråkigt nog karakteriseringen av Glim som skaver, och att karaktärerna, när de får tid att utvecklas, är ointressanta och aningen irriterande.

Låt oss tala lite om just flickor i barnfilm. År 2016 hade tre av de mest inkomstbringande animerade filmerna kvinnliga protagonister (Hitta Doris, Zootopia och Vaiana) medan de andra två (Husdjurens hemliga liv och Sing) presenterade åtminstone en variation av karaktärer (eller djur) av båda könen. I Milo – månvaktaren är Glim damen i nöd och flera andra schabloner: hon är den skeptiska följeslagaren, hon är förälskad i machomannen Sohone när hon ”borde” vara med vår lågmälde hjälte, hon behöver räddas gång på gång (under långa stunder när hon är frusen behandlas hon bokstavligen som ett objekt), hon är helt överflödig i handlingen och, tråkigast av allt, behandlas av alla andra karaktärer (läs: manliga) på ett okommenterat manschauvinistiskt sätt, inklusive av vår lågmälde hjälte. Att hon mot slutet får en viss upprättelse lagar inte problemet som varit så påtagligt före.

Det har gått fort, det har gått rasande fort från det att de större amerikanska produktionsbolagen började göra någonting av sina kvinnliga karaktärer och till och med låtit dem bli handlingskraftiga (se Frost, Modig, Trassel etc.). Det har blivit en vana nu, att slippa oroa sig över att bli tillplattad av sådana framställningar av flickor att Milo – månvaktaren kom som litet av en chock: att filmskaparna är så oförmögna att låta henne vara. Det stör att de inte kunde ha varit smartare och det drar ner resten av filmen. Synd, när den rent konstnärligt har en sådan visuell magi.

Den unge, oförberedde Milo blir utvald till månvaktare i denna franska animerade film inspirerad av exempelvis studio Ghibli (kända för Spirited away och Det levande slottet) och Pixar med vissa betydande skillnader. När Milo blir av med månen och indirekt orsakar stölden av solen måste han och den rivaliserande solvaktaren Sohone, tillsammans med skymnings/gryningsflickan Glim ge sig iväg för att återställa harmonin i skyn. I denna mytologiska värld är både solen och månen bokstavligen fastkedjade i stora fantasidjur som styrs av en väktare och promenerar över jorden. Randen av dag eller natt följer dem och de måste hålla sig i…

Review Overview

Betyg

50

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com