Mildred Pierce

Smäktande drama, med dragningar åt det mörka, om en kvinnas försök att bli självständig och kunna sörja för sina döttrar. Män har en tendens att nästla sig in och ställa till bekymmer.

Annex - Crawford, Joan (Mildred Pierce)_NRFPT_02

Sex skott avlossas och en man faller död ner. Kort därefter möter vi en förtvivlad Mildred Pierce som vandrar längs gatorna i natten. Efter att en polis hindrat henne från att hoppa ner i floden, hamnar hon på en bar där en gammal bekant flirtar hejdlöst. De beger sig till hennes hus på stranden, därifrån Mildred helt plötsligt snabbt avviker. Det visar sig att det var i detta hus som mannen sköts och snart är polisen på plats. Under förhör börjar berättelsen om vad som ledde fram till den ödesdigra natten. Mildred berättar om hur hon skiljer sig från sin man, arbetar sig uppåt som affärskvinna och hur hon är beredd att göra precis allt för sin redan bortskämda dotter Veda.

Jag hinner sitta ganska länge och tycka att Joan Crawford i titelrollen är lite lik Kate Winslet innan det slår mig att denne ju faktiskt spelade samma karaktär i en miniserie häromåret. Tyvärr har jag inte hunnit ta tag i att se den serien, trots att jag fått den rekommenderad från flera håll, men den här versionen fick mig definitivt än mer intresserad. Av vad jag lyckats läsa mig till så ska miniserien vara mer trogen den litterära förlagan än vad denna filmatisering är. Tydligen så är det inledande mordet något man skrev in för att efterlikna publiksuccén Double Indemnity samtidigt som man komprimerade ner tiden som händelseförloppet utspelar sig under från nio år till fyra.

vlcsnap1044979rs8

Det som gör att jag fastnar för Mildred Pierce inledningsvis är att det formligen gnistrar om hur den ser ut. Regissören Michael Curtiz, förmodligen mest känd för att vara den som slutligen fick sätta sitt namn på Casablanca, vet hur man får den storslaget lyxiga känslan på ett storslaget noir-drama. Eleganta små åkningar, minutiösa och dramatiska ljussättningar, allt på klassiskt Hollywoodmanér, där ingenting lämnas åt slumpen. Men det blir heller aldrig något överdrivet visuellt spektakel, utan melodramen som ligger i grunden får ta det största spelrummet. Det är trots allt under förpackningen man hittar de minnesvärda kvaliteterna.

Dialogen är nämligen fantastisk. Alla snärtiga repliker sitter kanske inte där de ska, men de allra flesta gör det. Att ett sådant storslaget och på många vis gammaldags drama begåvats med så pass fräscha repliker gör att den blir något mer än en dammig relik. Mildreds högra hand Ida är hur cool som helst, får kläcka ur sig kvicka one liners och tvekar inte att svepa några groggar. Så fort hon dyker upp i en scen sitter jag bara där och förbereder mig på att memorera något citatvänligt. Även den ständigt svärmande Wally Fay är hela tiden spännande att lyssna på. Det känns modernt, men ändå med en klassisk elegans som skulle fungera minst lika bra idag.

mildred

Berättelsen i sig är spännande, där man hela tiden vet ungefär hur det kommer att sluta, men inte varför eller vilken roll vissa av karaktärerna kommer att spela. Ett ganska väl beprövat berättargrepp, men uppenbarligen finns det en anledning till att man använder sig av det. Man låter även karaktärerna vara drivkraften. Det handlar om Mildreds strävan efter att ge sina döttrar det liv hon själv hade velat ha, även om det samtidigt innebär att hon inte lyssnar på vad de egentligen själva vill. Döttrarna reagerar väldigt olika på detta och känns psykologiskt trovärdiga. Sedan finns det en före detta make som lever sitt nya liv i periferin, den flirtige vännen som är hjälpsam, men inte utan att själv se till att skörda frukterna av Mildreds framgång och även en ny man som kanske inte är vad han ser ut att vara. I detta kliver en karaktär fram som filmens stora skurk, men inte utan att det känns väl förankrat i dennes personlighet och egentligen framstår ingen av karaktärerna som riktigt reko. Om inte produktionskoden i Hollywood haft ett så pass starkt inflytande som den hade 1945 hade vi kunnat få ett slut befriat från moraliserande som jag tror passat bättre.

Mildred Pierce 10Den DVD som recenserats här är en ålderstigen Region 1-utgåva som fortfarande går bra att hitta billigt begagnad. Att den dels är en snapper case och att den dels är vändbar med extramaterialet på skivans andra sida säger en del om hur gammal den faktiskt är. Bildkvaliteten är fint restaurerad och den nästan 90 minuter långa dokumentären om superdivan Joan Crawford är värd att se om man gillar den typen av personporträtt. Man brukar även kunna hitta Mildred Pierce i olika boxar, men än så länge saknas den tyvärr på Blu-ray.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.