MiB: International

De tre Men in Black-filmerna med Will Smith och Tommy Lee Jones håller en överraskande jämn kvalitet rakt igenom. Visst, som de allra flesta trilogier så går kvalitetskurvan i ett sluttande plan, men de funkar hyfsat väl allihopa om man vill ha en kväll med action, underhållning och där man inte behöver tänka så mycket – den typen av filmer som Hollywood gjort till sin specialitet. En sak som de tre första filmerna, alltså Smith/Lee Jones-serien, gör väl är att spela på den annars något nötta klichén att para två väldigt olika karaktärer med varandra och sen se vad som händer. Dödligt vapen, Charlie Sheen och Clint Eastwood i ”The Rookie”, eller varför inte Helan och Halvan. Will Smiths karaktär var streetsmart, ung, oerfaren men nyfike. Tommy Lee Jones var en äldre redneck med lite för många år i yrket vars entusiasm för det han gjorde var på upphällningen. En är rappare, den andre lyssnar på hillbilly. En afroamerikan, en vit. Och så vidare. Klassiskt upplägg som gjorde de tre första filmerna klart sevärda, och drev filmen framåt.

Den dramatiska motorn som drev de första filmerna framåt har man försökt ersätta med Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Jag vet inte hur man tänkt, men klart är att de faller kort. Det finns inga gnistor mellan dem. Hemsworth är en charmig, spjuveraktig men erfaren MiB-agent som böjer på reglerna för att nå sitt resultat, Thompson är nybörjaren som kan alla regler och paragrafer och är, såklart, ett geni på teknik. Jag tänker inte påstå att någon av dem är direkt dålig eller gör bort sig, det blir bara väldigt tydligt hur bra original-duon var tillsammans. Man har också tryckt in Liam Neeson, som agent High T, för att få lite klass på tillställningen, men inte heller han tillför speciellt mycket.

Ytligt sett har inget förändrats, Men in Blacks bas ser ut som förut, de överdimensionerade vapnen finns kvar och monstren är fantasifulla som tidigare. I alla andra avseenden har allt förändrats. Det enda som finns kvar egentligen från föregångarna är hunden Frank the Pug, och han är med i en knapp minut totalt. I basen finns ingen Rip Torn, utan den nye chefen spelas av Emma Thompson, MiB agerar över hela världen (ja, jorden alltså), och det finns en läcka inom MiB. Vi har två nya, snygga, charmiga agenter i täten – det borde kunna funka. Det gör det inte.

Förutom den brist på friktion mellan Thompson och Hemsworth som nämndes inledningsvis så känns väldigt mycket oinspirerat, och dessutom som att man riktat in sig på barnen i publiken snarare än hela familjen som tidigare. Det blir fort tråkigt, trots högt tempo och mycket effekter. Det enda inslaget som ger lite nerv är ett tvillingpar som jagar en alien som MiB ska skydda – de två (för det är ett tvillingpar som spelar, inte bara en kille som spelar två roller) är nästan det bästa med filmen då de både lyckas se lagom tuffa ut, och dessutom dra skratt, framförallt i en klubbscen.

Det bästa med den här releasen är extramaterialet, som är förvånansvärt välpackat. Det finns massor att gå igenom här (på blu-ray), bäst är en hög med parodiska reklamfilmer som faktiskt var ganska roliga. Sen finns en massa dokumentärer av varierande längd, så är man ett stort MiB-fan så finns det skäl att köpa enbart för den sakens skull. Om man inte är det, så kan man nog hoppa över ett inköp här. MiB:International är inte dålig – men det finns så mycket annat att lägga tid och pengar på som är bättre.

De tre Men in Black-filmerna med Will Smith och Tommy Lee Jones håller en överraskande jämn kvalitet rakt igenom. Visst, som de allra flesta trilogier så går kvalitetskurvan i ett sluttande plan, men de funkar hyfsat väl allihopa om man vill ha en kväll med action, underhållning och där man inte behöver tänka så mycket - den typen av filmer som Hollywood gjort till sin specialitet. En sak som de tre första filmerna, alltså Smith/Lee Jones-serien, gör väl är att spela på den annars något nötta klichén att para två väldigt olika karaktärer med varandra och sen se vad som…

Review Overview

Film
Utgåva (Blu-Ray)

Summary : Halvljummen omstart på MiB-franchisen.

50

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.