Metro: Last Light

Krypande skräck, mörka tunnlar och ogästvänliga miljöer väntar i ett Moskva ödelagt av kärnvapen.

Med de båda böckerna Metro 2033 och Metro 2034 (Metro 2035 är på gång) har den ryske författaren Dmitrij Gluchovskijs byggt upp ett ogästvänligt universum där de sista resterna av mänskligheten lever i det tunnelbanenät som likt en gigantisk orm slingrar sig under Moskvas radioaktiva ruiner. Ett universum där varje ny dag innebär en ständig kamp mot strålning, mutanter och inte minst varandra, För några år sedan förvandlades denna mörka framtidsvision till ett spel, som likt sin litterära förlaga, bar titeln Metro 2033 och följde bokens händelser. I uppföljaren, Metro: Last Light fortsätter berättelsen om Artyom, en ung ranger som blir indragen i en komplott som potentiellt kan leda till ett krig som hotar förstöra mänsklighetens sista utpost.

Jag måste tillstå att jag har en svaghet för dystopiska framtidsvisioner och Metro: Last Light lyckas verkligen förmedla känslan av att jag klivit ned i en värld slagen i spillror. Under den radioaktiva ytan finns otaliga samhällen, och att vandra runt bland marknader, bordeller, strippklubbar och karantänstationer ger onekligen en bild av att det är så här världen ser ut efter apokalypsen. Detta är vad som finns kvar av av civilisationen och för att härda ut har den överlevande befolkningen gjort det bästa av situationen och bildat egna små samhällen där alla har sin egen atmosfär. Invånarna bjuder på tragiska människoöden och minnesvärda möten där jag ofta råkar på intressanta samtal som jag bara måste stanna upp och lyssna till. Ibland kan de distrahera mig från den huvudsakliga handlingen, men lika ofta bidrar de till att fördjupa berättelsen och låter mig sugas in mytologin. Själv valde jag dessutom att uppleva spelet med all dialog på ryska (med engelsk textning) för att ytterligare tillgodogöra mig den genuina upplevelsen av att befinna mig i ett postapokalyptisk Ryssland.

Metro: Last Light är inte tänkt att vara en högoktanigt actionspel i stil med Halo eller Call of Duty. Självklart kan jag storma fram och börja skjuta vilt om omkring mig, men  jag får vara beredd på att mitt agerande får konsekvenser i form av tungt bepansrade förstärkningar och akut ammunitionsbrist. Högkvalitativ ammunition är också en bristvara i de mörka tunnlarna, vilket har lett till att de bästa patronerna har blivit en åtråvärd valuta nere i Metron. Om jag vill så kan jag även använda dessa patroner i min automatkarbin, med fördelen att de gör mer skada än den ordinarie ammunitionen, men då riskerar jag samtidigt att sakna medel för att uppgradera mina vapen eller ta en välbehövlig magborstare i någon av de spartanska bosättningarna. Istället finner jag det lämpligt att iaktta försiktighet, arbeta metodiskt i långsamt tempo och hålla mig utom synhåll. Små saker, som att skruva ur glödlampor och smyga i skuggorna ger mig övertaget, men det faktum att det är ganska lätt att manipulera fiendens AI tar bort mycket av dramatiken. Spelet uppmuntrar med andra ord mig att hålla fingret från avtryckaren i det längsta och det är ett tillvägagångssätt som faktiskt ter sig helt naturligt i de miljöer jag rör mig i. Det finns dock tillfällen där denna taktik inte lönar sig.

När det kommer till spelets skräckinjagande monster och mutanter är det eldkraft som gäller, och det är under dessa action-orienterade möten som äventyret börjar förlora lite av sin lyster. Samspelet mellan att vara under jord i fuktiga tunnlar och bergrum, och beträda ytans disiga, nedskräpade landskap är visserligen lysande, men att slåss mot de styggelser som fötts ur radioaktiviteten lämnar en del övrigt att önska. Medan de mänskliga fiendernas AI ofta är av svagare karaktär, är varelsernas dito på tok för aggressiv, vilket tyvärr ofta leder till att jag upplever att oddsen är emot mig på grund av en obalanserad och frenetisk AI. Metro: Last Light låter mig även tampas med en del större bestar som bjuder på envisare motstånd och bildar spelets så kallade “bossar”. Dessvärre så brukar jag sällan roas av de bossfighter som hittas i FPS-spel och Metro: Last Light befäster mina fördomar. Under bataljerna rusar jag mest runt, skjuter för allt vad tygen håller och gör mitt bästa för att undvika döden. Finesslöst, enformigt och föga underhållande.

Känslan av klaustrofobi är påtaglig och det gäller inte bara nere i den fuktiga och sotiga Metrons tunnlar. När jag beger mig upp till ytan tvingas jag göra detta under beskydd av en gasmask som kan befläckas med blod och smuts vilket tvingar mig att torka bort det med hjälp av en knapptryckning. Om jag tar skada uppstår sprickbildningar i maskens glas vilket ytterligare begränsar mitt synfällt och gör andhämtningen häftigare. Luftfiltren är bara verksamma under den korta tid som illustreras av ständigt nedräknande siffror på mitt bastanta armbandsur och resorna längs Moskvas ogästvänliga gator är en ständig kamp mot såväl klockan som mot dödliga monster i min jakt på nya filter. Lyckligtvis kan jag oftast hitta nya filter och masker på kropparna som ligger strödda över ödemarken, men jag måste ständigt överväga hur mycket av området jag vågar utforska innan det filter som skyddar mig mister sin funktion och låter den förgiftade luften tränga ned i mina lungor.

Stämningen från Gluchovskijs böcker har förvaltats väl vilket leder till en gedigen berättelse som utspelar sig i ett universum som både är vackert, skrämmande och intressant. Spelet må ibland förlita sig lite väl mycket på “deus ex machina” för att låta Artyom undkomma prekära situationer, men det är något jag har överseende med då man därmed också leder mig att utforska mer av Metrons fascinerande universum. Det är dessutom troget dramaturgin som återfinns böckerna, vilket i förlängningen gör att jag känner mig mer “hemma” och har lättare för att ta till mig spelets berättelse. Sammantaget levererar Metro: Last Light en engagerande spelupplevelse som bjuder på flera ögonblick som tillhör de mest minnesvärda jag upplevt inom genren.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.