May

Rikard här på Filmfenix tyckte att jag skulle se The Woman och trodde jag skulle gilla den. Han beskrev den som en skräckfilm Todd Solondz tvingats göra. Då blev jag givetvis intresserad. Men eftersom jag vill göra saker ordentligt undersökte jag vilka filmer regissören Lucky McKee gjort tidigare och köpte rubbet innan jag började titta. May är McKees debutfilm om man inte räknar All Cheerleaders Die som han själv gjort en remake av som släpps senare i år.

Vi lär känna May (Angela Bettis) som ända sedan barndomen varit väldigt ensam. Hennes mamma uppmuntrade henne att gömma sitt skelande öga så att ingen skulle tycka att hon var konstig. Som vuxen lever May isolerad när hon inte arbetar på ett djursjukhus. Hennes enda vän är en docka som hon fick av sin mamma och det är den hon har sällskap av när hon ägnar sig åt hobbyn att sy kläder. Hon blir kär ibland, men vågar inte ta kontakt med pojkarna på grund av sitt öga. När hon får kontaktlinser som ska hjälpa ögat vågar hon sig ut i världen för att söka kärlek.

Eftersom jag vet att May är en skräckfilm är det oundvikligt att leta efter ledtrådar som kan avslöja hur detta drama ska utvecklas till någonting helt annat. Trots att det blir en del blodutgjutelse i den sista tredjedelen av filmen kan jag tänka mig att många tittare skulle bli besvikna om de var ute efter att se en skräckfilm. Det är snarare ett dramatiskt obehag i samma still som Lars von Triers Antichrist som Lucky McKee långfilmsdebuterade med. De blodiga scenerna blir aldrig spännande eller trissas upp av någon musik utan får i sin tystnad vara tragiska. May hade fungerat lika bra som ett vanligt drama om en flicka som försöker lära sig sociala koder alldeles för sent i livet.

Storyn i May och karaktären May känns mer genomtänkt än mycket man brukar se i renodlade dramaproduktioner. Filmen går en rak och tydlig väg där handlingar och repliker, när man börjar förstå vart filmen är på väg, skrämmande nog känns logiska. Jag tycker att McKee gör det lite för enkelt för sig när alla övriga karaktärer i filmen antingen är fascinerade av May och hennes morbida sidor eller tycker att hon är ett psyko. Man kan ju tycka att någon människa skulle reagera över självskadebeteendet. Och var finns Mays mamma? Det var ju hon som skyddade May så pass mycket att May inte riktigt fungerar bland andra människor. Ett så starkt och överbeskyddande band klipps troligtvis inte av ens när May tagit sina första steg in i vuxenlivet.

Rikard hade rätt. Jag gillade May och kommer med glädje att gå vidare till McKees övriga filmer The Woods, Red och givetvis The Woman. Frågan är om det är värt att köpa en hel box för att få tag i hans bidrag till TV-serien Masters of Horror: Sick Girl.