Maximum Conviction

Steven Seagals 2000-tal gör mig ledsen. Jag tycker inte att han skulle behövt göra så många otroligt dåliga filmer som han gjort. Jag tror att problemet är just mängden, både han och bolagen tjänar helt enkelt mer på att ha två dåliga filmer på videohyllan, än en bra. Döm av min förvåning när Maximum Conviction visade sig vara en bra film.

Maximum Conviction, Steven Seagal

Två kollegor med bakgrund i hemliga militärförband, Cross (Steven Seagal) och Manning (Steve Austin), får i uppdrag att avveckla Warden Samuels (Ian Robison från Replicant) redan halvt nedlagda fängelse. Dagen efter att två mystiska kvinnliga fångar, Samantha (Steph Song från War) och Charlotte (Aliyah O’Brian från Kill Switch), anländer till anläggningen attackeras fängelset av tungt beväpnade legosoldater. Leder attacken gör Blake (Michael Paré från Streets of Fire) och hans ”händer” Collins (Michael Adamthwaite från New Moon). Cross och Manning samt några kollegor blir tvungna att skjuta sig igenom ett fängelse fullt av legosoldater och utsläppta fångar för att skydda kvinnorna, som dock visar sig ha all anledning att vara inlåsta.

Filmen börjar lite tafatt med 25 nästan actionfria minuter där vi vet precis vad som ska hända. Detta beror till vis del på ett stort skratt för mig, när det i inledningen kör in en sopbil från företaget Troy, vars logotyp kompletteras med en häst som symbol. Jag gissar att detta är ett sätt att få idioter att känna sig smarta, inte för att de kan sin grekiska mytologi men för att de sett filmen Troja. Lyckligtvis är den resterande dryga timmen mer än nog actionfylld för att kompensera detta. Tung, blodig action som ser förvånansvärt dyr ut. Budget som en Steve Austin-film snarare än senare Steven Seagal-filmer är känslan, eller möjligtvis till och med en gemensam ekonomi, vilket inte vore mer än rätt i actiongiftermål mellan dessa tuffa grabbar. Efter att behövt byta inspelningsplats när Man of Steel knackade på dörren till den första inspelningsplatsen, hittade man ett nedlagt psyksjukhus och där hade de nog sparat mycket till annat. Att fuska-till en miljö så bra att hade krävt en A-budget, så Stålmannen gjorde återigen en insats för mänskligheten. Trots ständiga bilder av planlösningen är det helt omöjligt att hålla reda på var de befinner sig i byggnaden, men det gör ärligt talat inte så mycket.

Maximum Conviction, Steve Austin

Maximum Conviction påminner om Seagals enligt mig bästa film, Under belägring, även om han har lite tyngre beväpning än en kockkniv denna gång. Då är det mer den gamle wrestlaren Austin som tager vad han haver, och i en scen i köket är vi väldigt nära 90-tal och filmer som Andrew Davis ovan nämnda actionklassiker. Då hör det även till med ”roliga” one-liners och sådana har framför allt Austin ett gäng av. Tyvärr är han fortfarande en lite för osäker skådespelare för att få till den så viktiga timingen, och Seagal spelar faktiskt skjortan av honom här. Stelheten från de senare åren är som bortblåst och han verkar ha riktigt roligt när han bryter armar och skjuter maskingevär som Cross. Dessutom introducerar filmen en ny förmåga i Bren Foster, en taekwondomästare som borde fått betydligt mer utrymme så häftiga saker som han gör med armar och ben. Dessutom är det lyxigt att få en så rutinerad herre som Michael Paré som skurk.

Maximum Conviction, Steven Seagal

Gillar du action men har som jag mer eller mindre avskytt allt Seagal gjort de senaste tio åren? Se ändå Maximum Conviction! Den är fullt jämförbart med en svagare Seagal-film från storhetstiden liksom Under belägring 2, och den skulle med några enkla manusjusteringar bära upp titeln ”Under belägring 3″.

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

5 comments

  1. Då tycker jag faktiskt att du ska tänka lite extra på mig vid nästa jul;) , då du ”fick” denna film av mig. För jag var ju smart (!) och tog istället Puppets on a chain.

  2. Du behövde bara säga Michael Paré för att jag skulle bli intresserad. För övrigt är Out for Justice eller Marked for Death den bästa Seagalfilmen. Det beror på hur jag känner för stunden.

  3. Kristian Eriksson

    ”Gillar du action men har som jag mer eller mindre avskytt allt Seagal gjort de senaste tio åren? Se ändå Maximum Conviction!”

    Rikard, jag vill tro dig, jag vill så innerligt tro dig.

    Hela tanken på en film med Seagal som någorlunda kommer nära en ”Under Belägring 3” är lockande.

    Det vet dock tusan om jag vågar ge mig på en Seagal-film igen. Får se om jag lyckas samla mod till detta.

  4. Pär och Kristian: Åk hem till Mathias i slutet av nästa vecka och se den, för jag tror minsann att julen kommer tidigt för honom i år. 🙂

  5. Kristian Eriksson

    Lovefilms streamningstjänst gav mig möjligheten att se denna film och det gav mig en resa tillbaka till tonåren då film som detta var vardagsmat.

    Här finns underhållning och för Seagal är det inte bottenskrapet från hans karriär. Samtidigt är känslan tydlig att jag har lämnat denna sortens hjärndöd action med ytterst lite skådespelarförmåga bland de inblandade(undantaget Michael Pare).

    Det var dock som sagt ändå ett trevlig återseende av både denna actiongenren och en fallen hjälte.

    5/10

    Tack och lov för att det fanns textning i de scener som Steven Segal och Steve Austins karaktärer snackade med varandra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.