Margin Call

Det var väl som det brukar Oliver Stone som var först på bollen. Precis som med en George W. Bush-biografi och en film om 11 september så hoppade han direkt på möjlighet att göra en film om vår senaste stora finanskris. Han dammade av ärkekapitalisten Gordon Gekko och gav oss Wall Street: Money Never Sleeps. Men resultatet blev lika futtigt som hans tidigare försök att vara först.

Så det är kanske Margin Call som blir vår film om finanskrisen? Inte först. Inte störst. Men kanske ärligast? Här får vi istället för en upptinad 80-tals skurk ett oändligt nätverk av hans likar och en inblick i ett rovkapitalistiskt system som allt för lätt kan manipuleras för egen gagn. Margin Call bjuder in oss att följa med under den sista ångestladdade natten innan finanskrisen blev ett faktum. Då det enbart var känt för ett fåtal trötta finansnissar med uppkavlade ärmar och slipsen på sniskan medan vi andra sov tryggt ovetande om vilken tidsinställd bomb de amerikanska bolånen var. Uppsägningar är ett faktum på det finansbolag vi bjudits in till. Dagen inleds med att Stanley Tuccis karaktär sägs upp och forslas ut från kontorsbyggnaden utan att bli given chansen att redovisa en oroande upptäckt han gjort. Men hans unga medarbetare, spelad av Zachary Quinto som främst är känd som Spock från senaste Star Trek-filmen, inser vikten av upptäckten. Så viktig att han får sin chef att mitt i natten komma och även han bli oroad av upptäckten gömd bland ett pussel av siffror. Och han ringer sin chef. Som i sin tur ringer sin chef som anländer med helikopter. Som i sin tur ringer högsta hönset.

Margin Call blev Oscarsnominerad för sitt manus skrivet av J.C Chandor som även regisserat filmen. Chandor fokuserar historien kring en ödesdiger natt, där världen i stort sett består av ett kontorslandskap och med en liten ensemble av skådespelare. Detta fungerar bra. Det blir koncentrerat och hålls tillräckligt trovärdigt. Genom formen kan man se likheter med Glengarry Glen Ross från 1992. Men istället för Jack Lemmon får vi Kevin Spacey. Istället för Al Pacino Paul Bettany. Och istället för Alec Baldwin Jeremy Irons.

Filmen fungerar för åskådaren som köper allvaret och dramatiken skapad kring ett problem många av oss inte förstår hur det fungerar. Allvaret med siffror och matematik på skärmar som alla med slipsen på sniskan kallsvettas av att se. Allvaret i att chefer anländer med helikoptrar mitt i natten. Allvaret i att Kevin Spacey ställer sig mot de beslut som tas.

Är det dramatiskt med en deadline vid soluppgången? En deadline då världen kommer ställas upp och ner? Är det dramatiskt med meditativa samtal om finansnissens roll för världen och vårt kapitalistiska system? Är det dramatiskt med större och större konferensrum? Högre och högre chefer? Då är Margin Call kanske din moderna Wall Street. Själv vet jag inte riktigt.

About Emil Ryderup

One comment

  1. Rikard Eriksson

    Då vi har dubbla biorecensioner diskuterar vi bäst filmen på forumet:

    http://filmfenix.se/forum/viewtopic.php?f=2&t=315

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.