Mara

Hur fixar man en säljande film på ett manus som inte riktigt håller med en budget som understiger minimumkostanden för en produktion? Med hjälp av IKEA-möbler, mörker och genom att helt enkelt hoppa över väsentliga bitar och hoppas att ingen märker det. Och så sätter man en playboybrud i huvudrollen. Voilà.

Mara handlar om Jenny, som i sin barndom bevittnade ett brutalt mord. I vuxen ålder bestämmer hon sig för att återvända till huset i skogen där det hela utspelade sig, och där hon inte har varit sedan dess. Tillsammans med fyra vänner åker hon dit för att möta sin rädsla, medan de andra har förhoppningar om att få en rolig helg med alkohol och skratt. Kvällen i sommarstugan börjar som tänkt, men Jenny kan inte skaka av sig den obehagliga känslan av att någon, eller något, som inte borde vara där, följer varje rörelse de gör. När sällskapet bestämmer sig för att gå och lägga sig, någon gång i gryningen, börjar mardrömmen på riktigt.

Huvudrollsinnehavaren, Angelica Jansson, är en av Sverige största glamourmodeller och har bland annat poserat i amerikanska Playboy. Om detta kan man läsa både på framsidan och baksidan av DVD-fodralet och det verkar vara något som är viktigt för filmen. Möjligtvis är det också så, som en ursäktande omständighet. Detta är hennes första filmroll och jag har verkligen lust att fortsätta meningen med att jag hoppas att det även är hennes sista, men alla är värda en chans till. Skådespelarprestationerna i Mara är allt annat än proffsiga. De är helt enkelt katastrofala. Flera gånger under polisförhöret i filmen får jag en mystisk känsla av att jag egentligen kollar på en dokumentär. Det skulle såklart kunna vara något positivt, om det handlade om professionella skådespelare som trollade fram den känslan med flit. Men när det gäller Mara är det bara negativt. Konversationerna är så fruktansvärt dåliga emellanåt att man skulle kunna tro att skådespelarna fick manuset sekunderna innan kameran startade. Det känns som att det är helt ogenomtänkt och otränat samtidigt som det känns fruktansvärt krystat.

Jag tror att filmen väldigt gärna vill vara en hederlig amerikansk skräckis. Fredagen den trettonde med inslag av en mild form av hjärnspöken, men det misslyckas något så in i bängen. Historien i sig ska ha mycket beröm. Under hela filmen tror jag att jag ska kunna lista ut vad som egentligen har hänt och hur det ska sluta, vilket inte brukar vara speciellt svårt när man tittar på skräckfilm. Men jag lyckades inte lista ut någonting, förrän det återstår tio minuter av filmen. Och det jag listade ut då visade sig vara helt på tok fel, vilket jag blev glatt överraskad av.

Med rätt skådespelare tror jag att Mara hade kunnat bli fantastisk. Men nu blev den inte det, och jag är verkligen besviken. Svensk skräck får väl sägas vara en relativt smal genre och de flesta filmerna har låg budget och okända skådespelare. Detta är ännu en med dessa kännetecken. Självklart finns det underbara filmer utan kändisar gjorda på låg budget också, missförstå mig inte, men detta är inte en av dem. Maras budget är löjligt låg, vilket kanske kan förklara vissa saker. Som varför större delen av filmen utspelas i ett mörkt förhörsrum. Men det finns saker som kan göra en film betydligt bättre, utan att kosta pengar. Skådespelarnas passion till exempel, som här verkar saknas helt.

Det är relativt mycket avkläddhet med i filmen. Tuttar och rumpor, nakna eller sparsamt påklädda, som känns helt meningslösa. Jag vet inte varför det har valts att lägga så pass mycket fokus på det, men kanske kan det vara ett sätt att försöka gardera sig. Om filmen inte tilltalar den tänkta publiken så kanske vi kan tilltala en annan publik. För jag har svårt att tänka mig att de som uppskattar en bra skräckfilm bryr sig nämnvärt om huvudrollsinnehavaren är snygg naken eller inte. Eller ens om huvudrollsinnehavaren är naken eller inte. Kanske är det ett sätt att visa Angelica Janssons tidigare lättklädda fotomodellskarriär. Men vad det än finns för anledning bakom så känns det helt onödigt.

Mara innehåller svarta hål som bara gör en riktigt irriterad. Tillfällen där man har valt en alltför lätt väg, kanske för att det blir för komplicerat att hitta en intelligent lösning. Som till exempel, utan att spoila för mycket, blev jag en aning förbannad när Jennys självklaraste möjlighet att ta sig från huset bara är borttagen, utan förklaring. Garanterat något du också kommer störa dig på.