Mandy (blu-ray)

Innan ni läser vidare så varnar jag för det kan komma mindre spoilers i denna text. Eftertexterna rullar, jag har precis sett färdigt Panos Cosmatos andra långfilm vid namnet Mandy och jag mår minst sagt… underligt. En känsla av briljans och total illamående hänger över mig då jag vänder mig till personen jag precis såg filmen med och utbrister: ”jag måste titta på typ Djävulen bär Prada för att tänka på nått annat innan jag somnar”.

Året är 1983 och vi introducerats till våra protagonister, skogshuggaren Red (Nicholas Cage) och fantasy-illustratören Mandy (Andrea Riseborough). De lever ett stillsamt och avskalat liv mitt ute i skogen. Allting förändras dock när den Manson-liknande hippiegruppen med messias-gestalten Jeremiah Sand (Linus Roache) i spetsen upptäcker Mandy en dag gåendes hem från jobbet. Jeremiah blir besatt av hennes utseende och ser till att hon blir kidnappad. Efter en lång rad otäcka handlingar som paret får utstå beger sig Red ut på en mordisk vendetta.

Mandy är en stiliserad over-the-top film med en ofta otrolig snygg visuell berättarteknik. Den är brutal, blodig och helt galen. Och inte minst sevärd för Nicholas Cages episka insats. Cage är kanske den mest älsk-hatade skådespelaren idag och man kan nog diskutera huruvida hans skådespeleri antingen är ett totalt haveri som ibland bara slår helt rätt eller totalt revolutionerande. Det som fascinerar mig mest med honom är inte att han alltid ger 100% i sina filmer utan snarare 300%. Han upphöjer sina karaktärer till en absurdistisk, teatral nivå och i rätt filmer så är han helt briljant. 

För alla er som känner till begreppet ”The Cage Rage” så lovar jag er att ni i Mandy kommer se en ny nivå av den i en scen som jag både skrattade och grät mig igenom. Helt klart imponerande att se någon våga gå så så fullt ut i en rollgestaltning. Det ska absolut tilläggas att Andrea Riseborough är klockren i rollen som Mandy och ansvarar för den enda scenen i hela filmen där jag vände mig bort från skärmen. En scen som bara filmar hennes ögon.

Över hela filmen ligger en matta av Jóhann Jóhannsson otroligt underbara musik som hela tiden lyckas förhöja känslan av obehag som får en att ständigt vara orolig och påminna en för det otäcka som kommer hända.

I en värld av oändligt antal överproducerade blockbusterfilmer är Mandy en skön kontrast i vardagen. Den är definitivt inte en film för alla men om du har en nostalgisk längtan efter en 80-tals slasher med en tydlig estetisk preferens så ska du se Mandy.

Innan ni läser vidare så varnar jag för det kan komma mindre spoilers i denna text. Eftertexterna rullar, jag har precis sett färdigt Panos Cosmatos andra långfilm vid namnet Mandy och jag mår minst sagt… underligt. En känsla av briljans och total illamående hänger över mig då jag vänder mig till personen jag precis såg filmen med och utbrister: ”jag måste titta på typ Djävulen bär Prada för att tänka på nått annat innan jag somnar”. Året är 1983 och vi introducerats till våra protagonister, skogshuggaren Red (Nicholas Cage) och fantasy-illustratören Mandy (Andrea Riseborough). De lever ett stillsamt och avskalat…

Review Overview

Betyg

80

About Stefan Stanisic

Stefan Stanisic
En film-, scenkonst- och spelnörd som bor i Malmö. Jobbar som film och teaterregissör och har tillbringat otaliga sömnlösa nätter med att försöka klara av det omöjliga uppdraget att se alla världens filmer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.