Manderlay

”Jag hade sagt till en fransk journalist att [Antichrist] skulle handla om att naturen är ond och att det onda tar över. […] Det blev Lars väldigt upprörd över, för han tyckte att jag hade avslöjat slutet. Men jag sa: ’För helsike! Den heter Antichrist och är en rysare. Då räknar man nog med att det onda ska vinna om det är du som regisserar.’ Han kom hit och sparkade ett hål i dörren. […] Antichrist lades ner och straffet blev att vi gjorde Manderlay. Och det var ju som ett dubbelt straff, för Antichrist var en film som vi skulle tjäna pengar på och så fick jag i stället en omgång kritstreck igen. Nu med en neger.” – Peter Aalbæk Jensen, Geniet. Lars von Triers liv, filmer och fobier av Nils Thorsen.

Grace har lämnat Dogville tillsammans med sin gangsterpappa (Willem Dafoe). Under deras resa genom USA kommer de till plantaget Manderlay i södern. Trots att slaveriet avskaffades för 70 år sedan existerar det fortfarande på Manderlay. Grace bestämmer sig för att stanna på Manderlay och lära slavarna om demokrati.

Jag tror bara jag har sett Manderlay en gång tidigare. Det är inte den mest omtalade filmen Lars von Trier har gjort och verkar ibland lite bortglömd. Nicole Kidman hade inte möjlighet att reprisera sin roll som Grace och Bryce Dallas Howard tog över rollen. Man saknar Kidman som spelade en mer sårbar Grace i Dogville till skillnad från den auktoritet hon ska vara i Manderlay. Ron Howards dotter har inte den pondusen som jag hade önskat i en del scener. Lars von Trier verkar ha gett sig själv uppgiften att inte vara nyskapande i varje film när han gjorde USA-trilogin. På presskonferensen i Cannes i samband med premiären av Dogville tillkännagav han att alla filmerna skulle göras i samma stil som första filmen. Det nya i Manderlay är att golvet är vitt och har svarta streck i stället för tvärtom. Jag saknar tydligheten som fanns i Dogville. Där rådde det aldrig något tvivel om huruvida karaktärerna var inomhus eller utomhus, om det var dag eller natt. Manderlay är mer svårorienterat. Väggarna är konstant svarta och det känns som att det alltid är natt på Manderlay.

Manuset sitter däremot som en snaps på julafton. Manderlay är en betydligt mer politisk film än Dogville. Den hade premiär 2005 och det är inte svårt att jämföra händelserna i filmen med verklighetens frihetsförespråkare som genom hot kämpar för införandet av demokrati i andra länder. Men vad ska man göra när de nya demokraterna vill rösta om huruvida en annan människa skrattar för högt och ska sluta med det? Och är dödsstraff okej om majoriteten röstar för det? Grace har hamnat på ett ställe där slavarna föredrar trygghet framför frihet och blir givetvis provocerad av det. Med hjälp av hennes pappas beväpnade hantlangare tvingar hon slavarna att närvara på hennes demokratilektioner. Det är faktiskt väldigt roligt. I Manderlay är Grace en karaktär som helt saknar självinsikt. Trots hennes kamp mot slaveriet har hon en ren byteshandel med sin far när de diskuterar vilka av hans anställda som ska stanna på Manderlay med henne.

Jag trodde att Peter Aalbæk Jensen hade fel när han påstod att von Trier gjorde Manderlay i stället för Antichrist, som jag trodde blev ersatt av Direktören för det hele. Men på presskonferensen från Cannes som finns med som extramaterial på den här DVD:n är von Trier fortfarande sur på sin producent som avslöjat slutet på Antichrist. Kanske den ursprungliga tanken var att skjuta upp Manderlay tills Kidman var tillgänglig och klämma in Antichrist som en mellanfilm. När man nu har sett Antichrist kan man se hur ett element därifrån faktiskt fanns med även i Manderlay. I Antichrist har kvinnan ångest över sin sexualitet eftersom hennes son ramlade ut genom ett fönster medan hon älskade med sin make. Även Graces sexualitet innebär olycka i Manderlay. De gångerna hon ger sig hän inträffar tråkigheter. Här är det dock skildrat komiskt till skillnad från i Antichrist. Filmen är överraskande komisk många gånger. Jag tror humorn kommer sig av att Lars von Triers manus är så pass tydligt att man som tittare kan se hur det går käpprätt åt helvete för Graces idealistiska demokratiarbete redan från början. Hennes arbete framstår som absurt.

När jag tittar på det massiva extramaterialet på DVD:n märker man hur von Trier och de övriga inblandade är förvånade över att Manderlay inte väckte större debatt i Cannes. Den största skandalen på presskonferens var att von Trier kallade George W. Bush för ett rövhål. Filmen har inte ett lika stort klimax som man är van vid från von Trier. I Manderlay sprider han ut hemskheterna och det som händer de sista minuterna blir inte den spark i magen som sluten i Dancer in the Dark och Dogville varit. Man märker också en betydligt större lust att diskutera filmens budskap från von Trier än vad han brukar ha. Manderlay är en film som skulle visas i skolorna när man arbetar med demokrati. Lars von Triers frågor om demokrati och frihet är enligt mig nödvändiga att fundera över. Kanske det rådde för stor konsensus i massmedia om USA:s invasion av Irak när det begav sig. Detta kan ha lett fram till att de allmängiltiga frågorna i Manderlay glömdes bort och förvandlades till bekväm USA-kritik.

I den sista scenen får vi se hur Grace går i riktning mot Washington på en karta över USA. Den sista delen i Lars von Triers USA-trilogi skulle hetat Wasington, men han skrotade manuset och tog en paus från USA och gjorde den danska Direktören för det hele i stället. Han har inte återvänt till USA sedan dess. Jag hoppas att han gör det när Nymphomaniac haft premiär.

"Jag hade sagt till en fransk journalist att [Antichrist] skulle handla om att naturen är ond och att det onda tar över. [...] Det blev Lars väldigt upprörd över, för han tyckte att jag hade avslöjat slutet. Men jag sa: 'För helsike! Den heter Antichrist och är en rysare. Då räknar man nog med att det onda ska vinna om det är du som regisserar.' Han kom hit och sparkade ett hål i dörren. [...] Antichrist lades ner och straffet blev att vi gjorde Manderlay. Och det var ju som ett dubbelt straff, för Antichrist var en film som vi skulle tjäna pengar på och så fick…

Review Overview

Betyg

80

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.