Man of Steel

Att högervurmaren Zack Snyder ville göra film om den ultimata övermänniskan är kanske inte så förvånande. I ett försök att starta om franchisen får Stålmannen här möta jantelagen och general Zod.

MAN OF STEELDet ständiga problemet med Stålmannen är att hitta en motståndare som faktiskt kan mäta sig med honom. Lex Luthor är den som oftast får agera ärkefiende, men han har inte mycket mer än slughet att erbjuda som vapen och matcherna känns alltid avgjorda på förhand, med en serie konstruerade dramatiska knorrar på vägen. Alternativet är då att rekrytera utanför galaxen och det är precis vad man gjort i Man of Steel, genom att låta general Zod från Krypton vara antagonist tillsammans med sina hejdukar. 

MAN OF STEELHistorien tar denna gång återigen sin början på Krypton, där Jor-El räddas undan planetens förintelse av sina föräldrar och sedan hamnar på jorden hos det genomsnälla barnlösa paret Kent där han får namnet Clark. Under sin uppväxt får han lära sig att dölja sina krafter eftersom mänskligheten förmodligen skulle titta snett på att någon med krafter fullt jämförbara med en gud, levde bland dem. Efter att som vuxen ha luffat runt lite planlöst, genomfört några hjältedåd inkognito och snubblat över ett rymdskepp som skickades från Krypton tusentals år tidigare, dyker plötsligt general Zod upp på jorden. Nu måste Clark axla den röda manteln och bli jordens beskyddare genom att slåss mot någon som är minst lika mäktig som honom själv. Någon som dessutom tagit med sig en armé och ett rymdskepp.

MAN OF STEELJag förstår inte varför man envisas med att gång efter annan berätta superhjältars bakgrundshistoria. Dels vill jag tro att de allra flesta redan känner till den och dels vet jag inte om det ändå är någon som bryr sig. Jag gör det då inte. Man vill ju se hjälten slåss mot fiender i den värld man känner till dom från, inte se deras skapelse. Att tvingas iväg till Krypton för att tvångsmatas med information som jag någorlunda redan känner till och sedan få se trådarna som filmens huvudkonflikt kretsar kring, är riktigt tråkigt. Dessutom går det nästan löjligt fort. På ungefär tio minuter får vi se Kal-El flyga på en fyrvingad drake, skjuta revolutionära soldater med laservapen, och slänga käft med general Zod. Däremellan har han dessutom hunnit hämta sin son på något slags undervattens-BB och skickat iväg honom i en rymdraket tillsammans med en viktig kodex innan kavalleriet dyker upp. Det är väldigt mycket ointressant story på en gång i en bombastisk värld vi aldrig hinner få grepp om innan det är dags för Stålmannen att landa på jorden som litet barn.

MAN OF STEELHär börjar så helt plötsligt Snyder (Sucker Punch) försöka berätta filmen i en uppbruten kronologi där Clark är lite vilsen i livet som vuxen, varvat med minnesbilder av sin uppväxt där hans pappa präntar i honom att hans superkrafter är något som ska döljas för omvärlden. Stackars Clark måste varit en riktig olyckskorp som liten, då han dels är med om en svår bussolycka och dels en våldsam orkan. Knappt har han mönstrat på en fiskebåt förrän han kastas in i en situation där en oljerigg håller på att explodera och några arbetare blivit instängda. Kort därefter är han på Nordpolen tillsammans med en expedition och hittar ett rymdskepp från Krypton samtidigt som han råkar träffa på Lois Lane. Det är väldigt mycket som ska fram, där karaktärsutveckling och storslagna effektsekvenser varvas med ungefär samma avsaknad av fingertoppskänsla, i ett enda stressigt muller. Resultatet är att jag som tittare aldrig har något fotfäste, aldrig får chansen att involvera mig i något och det gör mig ordentligt uttråkad, mitt i alla händelser.

MAN OF STEELNär man ska göra film om en så svårthanterad superhjälte som Stålis föredrar jag egentligen att man tacklar projektet med en lite lättsammare touch som Richard Donner gjorde i det relativt lyckade matinéäventyret Superman från 1978. Man of Steel är alldeles för allvarlig och högtravande på ett skitnödigt sätt för att man ska orka med. När Snyder försöker låta någon av karaktärerna kasta ur sig en fyndig replik eller krysta fram ett snett leende, blir det plågsamt stelt att titta på. Att den sedan dessutom är forcerad i berättandet och ständigt nedtyngd med bullriga effekter gör inte saken bättre. På manusfronten har Christopher Nolan varit vänlig nog att låna ut sitt kunnande, förmodligen i ett försök att ge filmen lite av den känsla som genomsyrar hans Batman-filmer för att i framtiden kunna sammanföra de båda hjältarna. Med tanke på vilken soppa The Dark Knight Rises var ser dock Nolans formkurva ganska oroande ut.

MAN OF STEELMed tanke på min uppfattning om Snyder som en regissör med vissa fascistoida tendenser funderade jag på att försöka gräva lite i politiken eller tematiken som förmedlas i Man of Steel. Det finns någon tanke om att man på jorden inte är så förtjust i hjältar som Stålmannen, men att man egentligen borde vara det, samt att general Zods totalitära styre kanske inte är så bra. Men det blir aldrig uttalat och försvinner i bruset. Kanske är det ändå så att Snyder mest bara är antiintellektuell och förtjust i saker som smäller högt?

MAN OF STEELDå känns det mer relevant att nämna något om skådespelarinsatserna. Henry Cavill (Immortals, The Cold Light of Day) ser visserligen tilltalande ut i den blåröda dräkten och fungerar fysiskt i rollen, men precis som för alla andra når agerandet inte fram. Det känns lite avmätt och livlöst. Inte ens den vanligtvis så karismatiske Michael Shannon (The IcemanPremium Rush) åstadkommer speciellt mycket som Zod, hur mycket han än tuggar i sig intergalaktiska scenerier med sin galna blick. Stackars Amy Adams (The Master, Mupparna) som Lois Lane känns mest som hon skrivits in i filmen för att hon är en karaktär som förväntas vara med och har verkligen inte mycket att jobba med. Egentligen tror jag inte man kan klandra någon av skådespelarna i sig, de har bara haft en ointresserad regissör och alldeles för mycket specialeffekter att försöka göra sig hörda mot. Okej, kanske kan man klandra Russell Crowe (Les Misérables), någonstans måste man dra en gräns för hur trött man får vara på film.

MAN OF STEELDet är inte ofta man kommer på sig själv med att sitta och sakna Superman Returns, men om Man of Steel lyckas med något så är det just det. Tillsammans med den unisont utskällda Superman IV: The Quest for Peace är det här verkligen bottenskrapet av filmer om Stålis. För mig är det helt obegripligt att det redan pratas om uppföljare eller att någon valde att betala pengar för att se den på bio utan att ställa till med en scen efteråt. Kan inte någon avliva superhjältegenren så snart som möjligt?

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

7 comments

  1. Har inte sett filmen än men jag reagerar gång på gång när du skriver att du inte gillar superhjältefilmer och ’Kan inte någon avliva superhjältegenren så snart som möjligt?’. Men ändå ser du alla filmer i genren som släpps. Tycker att det är hyckleri. 🙂

  2. Alf Tycker Om Film

    Litet faktafel har smugit sig in i texten – det är INTE sonen han hämtar i ”Undervattens-BBn”, även om det han hämtar senare hamnar i sonen…….. I övrigt håller jag med i mycket det du skriver, även om jag inte är fullt lika negativ….. (jag älskar inte filmen…)

  3. Erik Nyström

    Jag är verkligen inte förtjust i genren, den upprepar sig själv in absurdum och blir allt mer idéfattig. Vissa av filmerna blir det att jag ser ändå, som denna då recensionsexemplaret landade hos mig och det fanns ett värde i att ha en recension på siten till release eller senaste Batman-filmen där fallet var detsamma. Dessutom är det ofta ganska roligt att skriva om. Sedan händer det ibland att jag i sociala sammanhang väljer att följa med på bio som det råkade bli med exempelvis Iron Man 3 i våras någon gång.

    Hur detta på något vis skulle göra det till hyckleri (ett för övrigt ganska starkt ord) att jag generellt sett inte gillar genren förstår jag faktiskt inte. Eller borde jag bara recensera filmer som jag på förhand vet att jag kommer att tycka om menar du?

  4. Erik Nyström

    Dessutom har jag ganska många luckor att fylla i genren, så att jag ser allt som kommer är en kraftig överdrift.

  5. Erik Nyström

    Det kanske var kodexen han hämtade under vattnet? Men han passade ju samtidigt på att peta på någon spädis? Uppenbarligen en lite för svår film för mig.

  6. Nej, jag menade inte att man bara ska se filmer som man tror att man kommer att gilla. Men jag tycker att det ofta är just du som recenserar superhjältefilmer. Men det kanske bara har blivit så av slumpartade händelser, vad vet jag. Ni kanske borde dela upp recensionsexemplaren på flera personer, men det är bara ett förslag. Och jo, hyckleri kanske var ett för starkt ord, men det var det enda jag kom på just då.

  7. Erik Nyström

    Sedan vi startade Filmfenix har jag recenserat två superhjältefilmer, Man of Steel och The Dark Knight Rises, så jag vet inte om jag skulle kalla det ofta. Båda dessa filmer finns dessutom recenserade av andra recensenter på bio, om man vill undvika min åsikt om dem, men ändå läsa en recension här på siten.

    Jag skulle hellre säga att det oftast är jag som recenserar Buñuel-filmer! 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.