Mama

Förutom skräckfilmer om besatthet är nog spökhistorier det jag helst undviker i genren. Kanske var det besvikelsen efter Guillermo del Toros The Devil’s Backbone som gjorde att jag accepterat att jag gillar dessa filmer lite mindre än genomsnittet. Att del Toro bara producerat är inget som lockat mig mer så med en referensram som saknar stora titlar som Barnhemmet, tog mig an Mama.

Mama, Jessica Chastain, Nikolaj Coster-Waldau

Finansmannen Jeffrey dödar två affärspartners och sina två döttrars mor, innan han tar med dem på en vansinnesfärd som tar slut mot ett träd vid sidan av vägen. Han tar dem till en stuga för att avsluta sitt och deras liv, men stoppas hastigt av en vålnad. Fem år senare ger Jeffreys bror Lucas sökarbete äntligen frukt och flickorna hittas, dock i ett närmast djuriskt skick. Medan den äldsta flickan, Victoria, börjar anpassa sig till ett normalt liv igen äter lilla Lilly fortfarande fjärilar och sover på golvet. De umgås fortfarande med vålnaden som de kallar Mama och som följt med till huset. När hon lika hastigt som för brodern visar sig för Lucas, faller han nedför trappan och in i ett koma. Kvar att ta hand om barnen är Lucas sambo Annabel. Som om hennes ovilja inte var stor nog från början får hon syn på barnpsykologen Dr. Dreyfuss intervjuer med Victoria, där hon berättar att det bor en till vårdnadshavare i huset.

Lucas och Jeffrey spelas båda av dansken Nikolaj Coster-Waldau som vi sett i bland annat Game of Thrones och Oblivion. En skådespelare som brukar ta för sig i sina roller, men han får inte direkt någon chans att glänsa i Mama då han först dör och sedan hamnar i koma. Desto mer utrymme får Jessica Chastain som Annabel och jag hade hoppats på mer från tjejen som blev Oscarsnominerad för både Zero Dark Thirty och Niceville. Hur mycket man än gnäller på en mer ordinär ”scream queen” så brukar de i alla fall se till att se ordentligt skrämda ut, för inte ens det lyckas Chastain med. Det är nästan så att Mama hade behövt slänga ut henne ur huset för att skrämma ut henne lyckas hon verkligen inte med. Sämsta karaktären gör annars Daniel Kash (Aliens – Återkomsten) som Dr. Dreyfuss. Hela han är en alldeles för utdragen klyscha som borde strukits redan i manusets första revision.

Mama

Det jag var inne på med att Annabel inte är rädd nog, är något som är ännu mer uppseendeväckande i fallet Dr. Dreyfuss. Han blir visserligen så pass skrämd att han lämnar Annabel och barnen med Mama över natten, men redan natten efteråt befinner han sig själv framlockandes Mama i hennes stuga. Detta gör han genom att foto med blixt i kolsvart mörker, ett inte helt fräscht koncept, men läskigt är det likväl. Då är det trist att filmen även här tappar trovärdighet när kameran fortsätter fota på egen hand efter Mamas attack. Till scenens fördel är just att det är becksvart så vi slipper det trista färgseparerande filter som, bland annat genom fotoscenens förebild Saw och dess uppföljare, blivit standard.

Mama själv är ett ganska bra spöke, om jag får använda det ordet trots att hon lyckligtvis inte är genomskinlig utan ett mer fysiskt hot. Därför hade jag föredragit om man valt en skådespelare istället för datoranimation i större grad, om någon märklig människa till exempel hade sparat en mask från Darkness Falls hade jag gillat Mama mer. Jag gillar inte alls det jag ser av henne under större delen av filmens speltid, utan då hade jag hellre sett mindre och behållit spänningen. Den ganska storslagna finalen när man verkligen får se henne i sin prakt är jag mer förtjust i, men jag tror även att det är mer riktigt skådespeleri från Javier Botet ([REC]³ Génesis) här än tidigare.

Mama

Tekniskt är det också ganska svajigt med ett riktigt bottennapp i en peruk som ringlar fram på golvet som om hela budgeten sponsrats av frisörsalongen mitt emot studion. Lika fult är det inte när tapeterna sakta svartnar men det känns väldigt gjort, både i Japan och av samma japaner i USA. På plussidan finns en riktigt schysst splitscreen som ändå inte är en splitscreen, som för första gången visar att Mama följt med sina flickor. Mest obehagligt i hela filmen, vilket väl inte kan vara meningen, är en annan snygg scen. I en dröm får Annabel se en hårt instagrammad bakgrundshistoria från när Mama levde. I natt när jag går och lägger mig kommer jag nog att tänka mer på de halvbisarra bilderna, än att kolla efter en gast med moderskänslor i garderoben.

Som en fotnot ska tilläggas att den tre minuter korta originalfilmen Mamá, även den från regissören Andrés Muschietti, är inkluderad på denna Blu-ray med en introduktion från Guillermo del Toro (Pacific Rim). Jag ska inte vara så häftig så jag säger att den lyckas vara otäckare än hela långfilmen, men med sin långa mästerliga tagning och sitt korniga foto är den bra mycket snyggare.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

One comment

  1. Tyckte den var otrolig bra och jag älskade hela atmosfären och Mama själv tyckte jag var en skrämmande uppenbarelse och tyckte inte alls man såg för mycket av henne i filmen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.