Magnolia

MagnoliaFrank

När Kevin Smith jämförde Magnolia med en rotfyllning avsåg han inte det som en komplimang. Men han kanske har rätt. En rotfyllning är någonting rent för jävligt men den görs i gott syfte. Magnolia kan vara jobbig att ta sig igenom med tanke på att tårar är oundvikliga, men när eftertexterna väl börjar rulla är det efter den vackraste slutsekund man kan tänka sig i en film, och man känner sig obeskrivligt lycklig. För att få den belöningen måste man engagera sig och släppa in alla känslorna från filmens första tre timmar. Förutom att den är en av de bästa filmerna någonsin är Magnolia faktiskt ganska rolig också.

Magnolia är ett välorganiserat kaos. Prologen bombarderar tittaren med snabba klipp som illustrerar en rad händelser där slumpen och sammanträffande haft en stor del i resultatet. Berättaren menar att de beskrivna händelserna inte bara är sånt som händer, slumpen ska inte få ha så stor roll i våra öden. I ännu högre tempo introduceras vi sedan för de nio huvudkaraktärerna medan Aimee Manns fantastiska version av Harry Nilssons One får lika mycket spelrum som den fragmentariska dialogen. Först efter dessa intensiva 13 minuter lägger sig lugnet och alla de nio karaktärerna får minst en scen som avverkas i lugn och ro. Solen skiner och det verkar bli en fin dag. Jag tänker aldrig på Magnolia som en humoristisk film, men när jag såg den i kväll kom jag ihåg hur roliga scenerna med Jim och Donnie faktiskt var när jag såg den första gången och inte visste vad som skulle komma. Det är ett lysande grepp att fängsla publiken med absurda anekdoter som kräver koncentration och sedan en del skratt innan filmens förmiddag glider över i eftermiddag; för efter solsken kommer regn, som man säger.

MagnoliaLinda

Under ett dygn i Kalifornien får vi följa en grupp individer som försöker fly från det förflutna. Några av dem har flytt så länge att de inte står ut längre. Den framgångsrike TV-mannen Earl Partridge (Jason Robards) har cancer och ligger döende i sin säng. Hans fru Linda (Julianne Moore) och sjuksköterskan Phil (Philip Seymour Hoffman) gör vad de kan för att lindra hans smärta. Det är först när döden står och bankar på dörren som Earl börjar reflektera över vad han egentligen gjort med sitt liv, allt han försakat och ångrar. Han berättar för Phil om sin son som han inte längre har någon kontakt med och Phil bestämmer sig för att söka upp den förlorade sonen. Sonen är Frank T.J. Mackey (Tom Cruise) och har inget intresse av att gräva i barndomspottan. Som självhjälpsguru lär han sina manliga lärjungar att det förflutna inte har någon betydelse för hur man lever sitt liv.

MagnoliaPhil

Magnolia är en av de mest känslomässiga filmerna jag har sett. Kanske till och med den mest känslomässiga. Det blir väldigt melodramatiskt emellanåt. Varje gång jag ser den måste jag lägga till en punkt på min lista ”Scener jag gråter till”. Det började med scenen där Linda ska hämta ut mediciner och blir kränkt av farmaceuterna när jag såg filmen på bio för 14 år sedan, och efter det har scenerna som rör mig till tårar bara blivit fler och fler. Den här gången var det Earl och Franks historia som grep mig på ett nytt sätt. Ångesten som Jason Robards utstrålar i sin sjuksäng är så smärtsam, att man måste vara bra självgod för att inte ta sig en funderare över hur man själv kommer att se tillbaka på sitt liv när man ligger för döden.

MagnoliaEarl

Tom Cruise blev med all rätt Oscarsnominerad för sin roll. Franks fasad som underhållare är allt annat än ödmjuk när han delger sina åhörare visdomar som ”respect the cock, tame the cunt”, men fasaden hänger på en skör tråd som en påminnelse om det förflutna lätt kan klippa av. Rollen som Frank inbjuder till överspel och det som till en början framstått som bufflig självgodhet övergår till aggressivitet när en journalist ställer fel frågor till honom. Det finns en oberäknelighet i Cruises skådespeleri som gör hans scener väldigt nerviga och några gånger riktigt obehagliga. Mitt i raseriet finns hela tiden skörheten i Cruises ögon. Osäkerheten och smärtan blir allt tydligare och trots att Frank är svår att tycka om går det inte att värja sig från känslorna i nederlaget han upplever. Det är trist att Cruise verkar nöja sig med att leka actionhjälte numera. I Magnolia visar han att han har mer att ge.

MagnoliaJimmy

En annan som vill försonas med sitt barn innan döden är Jimmy Gator (Philip Baker Hall). Hans cancer är inte lika långt framskriden som Earls och han kan fortfarande aktivt söka upp dottern Claudia (Melora Walters) för att få förlåtelse. Claudia lever ett promiskuöst liv och dövar smärtan från det förflutna med kokain. Det är någonting ruttet över både Earl och Jimmy som vill hitta försoning först när de är döende. Barnen, som är offer för deras dåliga omdöme, hamnar i ett läge där de drabbas av skuld om de inte accepterar sina pappors ursäkter. Claudia är rädd för att släppa in någon i sitt liv och upptäcka att de inte står ut med hennes problem. Efter klagomål från grannar får hon besök av polisen Jim (John C. Reilly) som omedelbart blir förälskad i henne och hon vet inte hur hon ska hantera uppskattningen hon får.

MagnoliaClaudiaJim

Paul Thomas Anderson lyssnade på Aimee Manns musik när han skrev Magnolia och lät hennes texter påverka karaktärernas utformande. Poplåtarna i Magnolia släpptes på ett separat soundtrack vars medföljande booklet innehöll såväl texterna till Manns sånger och en text där Anderson förklarar att filmen är en adaption av Manns texter. Detta är främst tydligt hos Claudia som till och med lyssnar på Momentum, en sång om att vara fast i sina rutiner, när Jim kommer och knackar på. Under deras träff senare i filmen ställer hon samma fråga till Jim som Mann ställer i början av sin sång Deathly. Claudia är den som har lösningen till alla karaktärernas problem. Hon vill att man ska vara öppna mot varandra och inte gömma undan hemligheter och dåliga sidor. Som man är det naturligt för Jim att vilja göra ett gott intryck och exempelvis inte berätta sanningen om sin arbetssituation. Han står hela tiden i skuggan av sina kollegor där han i sin ensamhet intalar sig själv att han är viktig och gör skillnad.

Det är i familjen Gators del av Magnolia som en av filmens få svagheter återfinns. Svagheten heter Melinda Dillon och spelar Jimmys fru Rose. Hennes teatraliska gestikulerande gör scener som borde varit starka livlösa. Philip Baker Halls spel påverkas också, från att ha varit utmärkt tidigare i filmen låter det plötsligt som att han läser sina repliker innantill. Som TV-skådis måste Dillon ha varit entusiastisk över att vara med i Magnolia och i extramaterialet försöker hon desperat övertyga Anderson att hon ska få säga ”fuck”. Om det är en prioritet för en skådespelare borde man nog söka sig till en annan branch. ”Fuck” överanvänds redan i Magnolia.

MagnoliaStanley

Jimmy är programledare för frågesportsprogrmmet ”What Do Kids Know?” där ett lag med vuxna utmanar ett barnlag. Stanley (Jeremy Blackman) har tagit sitt barnlag till seger flera veckor och är på god väg att slå programmets tidigare rekord i antal vinster. Ansvaret vilar tungt på hans unga axlar och omgivningen ser honom som en rolig accessoar som de själva kan tjäna pengar på. Han behöver inte gå på vanliga lektioner längre utan sitter ensam i skolans trygga bibliotek och försöker förstå hur världen egentligen fungerar. Hans pappa har fullt upp med sin egen karriär och kompenserar detta med att kasta ur sig slentrianmässiga ”I love you” oavsett vad som gjorts och sagts innan dess. För 30 år sedan var Donnie Smith (William H. Macy) i Stanleys skor. Men att ha varit barnmästare i ett TV-program är ingenting man kan göra en karriär av och Donnie har stora skulder redan innan han får sparken från sitt jobb. Han tycker att han behöver tandställning och säger att han har mycket kärlek att ge.

MagnoliaDonnie

Stanley och Donnie har sina egna hörnor i Magnolia. Det som knyter ihop deras historier med de övrigas är temat med föräldrar som utnyttjar sina barn på olika sätt. Som jag förstått saken skulle temat även återkommit i den nästan helt bortklippta historien om ”Worm”. Det är tråkigt att Anderson inte kom på ett sätt att klippa bort spåren om detta mord helt och hållet eftersom de i nuvarande form känns oavslutade. I dokumentären kan vi se hur han filmade fler scener med den lille rapparen (som i teasertrailern presenterades som en lika viktig karaktär som de övriga) och hans pappa, och att det redan under inspelningen fanns en insikt om att materialet inte skulle fungera i filmen.

När regnet faller ner över Kalifornien intensifieras Magnolia igen. Klippen blir hetsigare, kameran panorerar från en scen till en annan och Jon Brions suggestiva musik skapar en ödesdiger stämning. Våra nio karaktärers tillstånd symboliseras i viss mån i poängställningen i ”What Do Kids Know?” som ofta visas på någon TV i bakgrunden. De ställs inför valet om de ska fortsätta fly eller konfrontera sina demoner. Till sin hjälp har de slumpen och sammanträffande. Eller om det är Gud? Den sista akten är väldigt unik. Jag minns oron och mumlandet i biosalongen när alla karaktärerna i ett montage sjunger med i samma sång. Det var en kollektiv förvirring som spred sig. Går det inte lite väl långt? Är det här bra eller dåligt? Jag bestämde mig för att det var bra och har inte ändrat uppfattning om Magnolia sedan dess. Det finns en orsak till att Magnolia även blev Oscarsnominerad för sitt manus.

MagnoliaLinda02

P.T. Anderson har i min mening inte lyckats toppa Magnolia. Hans senare filmer som The Master har känts mer tekniskt berättade och inte lika känslomässiga. De är bra på ett annat sätt men det är i Magnolia som Anderson blottade sig själv och sina funderingar fullständigt, och gjorde en film som en hjärtlös människa troligen inte har några problem med att håna och skratta åt. Om det nu skulle vara så att man inte är en känslomänniska kan man njuta av hantverket. Kameraarbetet på TV-stationen är perfekt med sina långa tagningar. Andra scener är visuellt intressanta av helt andra skäl. Det händer hela tiden någonting spännande i bilderna eller med kamerans rörelse. Trots en speltid på drygt tre timmar känns den aldrig lång (om man inte heter Kevin Smith) och det kan bero på det nästan rastlösa fotot.

Extramaterialet är identiskt med den gamla amerikanska utgåvan från 2000. Dokumentären Magnolia Diary, trailers och videon till Aimee Manns Oscarsnominerade låt Save Me finns med här. Jag har något minne av ett påskägg med John C. Reilly-bloopers på DVD:n men det hittar jag inte på den svenska BD-utgåvan. Däremot finns även här extraminuterna med Frank T.J. Mackey där han visar upp två av sina raggningstekniker i praktiken. Jag är glad att scenerna inte finns med i filmen men som extramaterial är det komiskt guld.

MagnoliaJimClaudia

Magnolia är den första filmen jag ger fem fenixar. Jag tycker inte om att dela ut sifferbetyg alls egentligen. Jag har under första året på Filmfenix skrivit om en del gamla favoriter och filmer som varit full pott tidigare, men som ibland blivit flera betygssteg fattigare när jag vet att jag ska skriva om dem eftersom jag då ser filmerna ur ett annat perspektiv. Min kärlek till Magnolia är alldeles för stor för att jag inte ska ge den fem fenixar trots de tre bristerna som jag nämnt ovan. Den typen av brister generar normalt avdrag av minst en halv fenix. Men det är bara fem fenixar som kan visa hur mycket jag älskar Magnolia och hur gärna jag vill att du ska se den.

 

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

One comment

  1. En fantastisk film väl värd toppbetyget. Kevin Smith får tycka vad fan han vill, det är ju inte som om han gjort något som kan mäta sig.
    RIP Philip Seymor Hoffman, som gör filmens kanske mest medmänskliga karaktär.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com