Mad Max

mad-max-game-01Ett till synes öde ökenlandskap av vidsträckta sanddyner gömmer skatter, äventyr och hårda människor. Avalanche Mad Max-spel gör det mesta rätt i sin tolkning av den klassiska filmserien.

Upplägget är enkelt men genialt. Max vill bort från allt, men för att kunna köra ut i Den Stora Tystnaden behöver han en bil, den har han precis efter spelets introduktion blivit berövad av galna War Boys. Så uppgiften blir att hitta/bygga ett nytt vidunder som klarar den långa färden mot friheten. Ett Magum Opus för den postapokalyptiske antihjälten. Jag undrar om Ulf Lundell spelar TV-spel. Han skulle gilla Mad Max, i alla fall om han verkligen är så förtjust i vidsträckta marker som han påstår. Här är det föga förvånande öknar i olika variationer. Avalanche Studios har jobbat hårt för att få till en levande men ändå karg och obehaglig värld att bränna runt i.

Faktum är att just sand-delen av genren “sandlådespel” nog aldrig tolkats så bokstavligt som i Mad Max. Sand i alla dess former är kärleksfullt återgivet. Grus, större stenar, finkornig djupsand och tjock oljeblandad lervälling sprutar från däcken på ett väldigt tillfredsställande sätt. Bäst är sanden när den mullrar fram i form av en nästan ogenomtränglig sandstorm. Dödlig för den som inte hittar skydd illa kvickt, speciellt om den utvecklas till en elektrisk storm. Då gäller det att sikta in sig på närmaste byggnad eller grotta för att rädda både liv och fordon. Annars sköts bilen föredömligt av Max vän/beundrare Chumbucket. En deformerad supermekaniker som med brandsläckare och sotiga flinka fingrar fixar kärran när den har tagit stryk. Det är bara att stanna bilen så börjar “Chum” att klättra likt en exalterat primat över bilen med verktygen redo.mad-max-game-02

Kroppen får dock Max fixa själv. Genom att leta mat och vatten kan han återställa sin livmätare. Oftast är det hundmat som fixar hackebiffen, men likmaskar (från människolik ska sägas) eller svårfångade ökendjur står också på menyn. Osmakligt är bara förnamnet, men vem är gourmet efter apokalypsen? Snygga detaljer som att fåglar kretsar över platser där mat kan hittas förstärker spelkänslan. Det finns ett enkelt rollspelrussin inbakat i spelets actionkaka. Ju mer effektivt Max avpolleterar fiender och hjälper till att bygga upp ökencivilisationerna, desto fler poäng får spelaren att uppgradera Max färdigheter. Det görs genom ett besök till Griffa, en mystisk ökenvandrare som är mer intressserad av Max själsliga liv. Det är mest genom interaktionen med honom som Max historia berättas. I övrigt är handlingen klart underordnad äventyrandet. Närstriderna blir aldrig riktigt svårt. Stridandet påminner om Arkham-serien eller Shadow of Mordor, men Max är långt ifrån lika snajdig på att dela ut knogmackor. Det går inte att parera attacker när du är mitt i en sving till exempel, vilket gör att han påminner mer om Joel från Last of Us i sitt svingande. Det är inte dåligt och jag har minst lika kul när jag sluggar med Max som när jag ninjar ner folk med Läderlappen.mad-max-game-04

Bilåkandet och de tillhörande striderna är också de av de enklare men tillfredsställande slaget. Chum styr en redig harpun från bilens bakvagn med bravur. Roligast är att torpedera fiendebilar med exploderande Thunderpoons eller att bara slita loss ett framdäck och se hur bra det går att manövrera trånga kanjoner eller smala bergvägar i fullt blås på bara tre däck. Oftast blir det bara skrot kvar. Omväxling förnöjer är ett slagord som alla sandlådespel med rollspelsambitioner borde följa. Mad Max missar tyvärr lite här, det finns bara ett fåtal olika uppdragstyper att utföra. Förvånansvärt nog, detta brukar vara en riktig käpphäst för mig, känns det dock sällan tråkigt att utföra miniuppdragen. Kanske är det så enkelt att om det som ska upprepas är tillräckligt underhållande så blir det lättare att svälja.

Bäst är spelet när Maxs vrålåk brölar fram längs dammiga vägar i full strid med en handfull spikbeklädda och eldsprutande apokalypsfordon. Då fångar spelet verkligen nerven och stämningen i George Millers filmer. Hans försök att skapa debatt kring våldsunderhållning är dock nästan helt bortsopad och istället levereras en relativt oironisk hyllning till valkiga nävar, hårt stål och stinkande bensin.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com