LOST SPHEAR

LOST SPHEAR är det andra spelet från Tokyo RPG Factory, studion som låg bakom I am Setsuna från 2016, som likt sin föregångare beskrivs som en återkast till de klassiska JRPGna på Super Nintendo (Chrono Trigger nämns specifikt) men anpassad för den moderna hårdvaran. Bara detta fick mig intresserad (och kände att jag även borde tagit och spelat I am Setsuna) så därför blev jag väldigt glad när jag fick chansen att ge mig ut på äventyr i denna värld.

Något som snabbt blev klart är att dom verkligen menade med att dom hämtat inspiration från guld eran av JRPG, men till den grad att det nästan blev lite väl förutsägbart. Man vaknar upp som Kanata (den unga, generiska standard hjälten), som givetvis har försovit sig. Man träffar därefter sina två vänner, Lumina (en tjej som slås med knytnävarna alá Tifa) och Locke (en tuff och irriterande ung man som egentligen är snäll) och tillsammans är man byns försvarare mot monster. Efter att man räddat byn från ett monster som kommit lite väl nära, beger man sig iväg för att fiska lite upp lite middag i en närliggande sjö. När man sedan kommer tillbaka så är hela byn försvunnen i en vit dimma, och det är det här som är spelets premiss. Saker, personer och hela platser blir ”Lost”, försvunna i den här dimman, och det enda sättet att få tillbaka dom är med hjälp av vår huvudkaraktärs speciella förmåga att samla på sig minnen som man använder för att återställa dessa försvunna saker (inte helt olikt hur man löser vissa problem i Ni No Kuni).

Konceptet med att återställa världen, eller få den att växa, är något som tilltalar mig väldigt mycket. Enda sedan jag spelade Soul Blazer och Terranigma till SNES, eller nu senaste i OKAMI, så är detta något som verkligen resonerar med mig. Man skulle då kunna tro att även LOST SPHEAR skulle tillfredsställa detta, men så var inte fallet. Även om det till en början kändes meningsfullt att samla på sig minnen för att återställa en viss person eller en plats på kartan, så blev det ett tag ganska repetitivt. Till och med en funktion som egentligen kunde vara ganska spännande, där man genom att skapa så kallade ”artefakter” återställer en del av världskartan och samtidigt kan få globala buffar som påverkar både en själv och ens fiender, tappade sin lyster efter ett par timmar. Det hjälper inte att historien i spelet kändes väldigt förutsägbar eller inte speciellt intressant. Efter tag så funderade jag på att bara snabbspola när det dök upp dialoger eller mellansekvens. Karaktärerna känns väldigt arketypiska och opersonliga, och utvecklas inte direkt under spelets gång, och hur många av dom introduceras och blir en del av gruppen känns minst sagt märkligt.

Dock är det inte bara tråkigheter med spelet; något som jag faktiskt tyckte var roligt är just stridsystemet, speciellet när det kom till de olika bossarna i spelet. Att man har möjlighet att välja vart man ska stå när man vill utföra en attack eller en färdighet får det hela att kännas väldigt mer taktiskt, och det är en hel del attacker som går att undvika genom att man placerar sina karaktärer på rätt plats vid rätt tid. Även hur färdigheterna och magin i spelet är utformat är intressant, där man tillsammans med ”Momentum Mode”, en speciell mätare som när den är fylld gör att man kan aktivera extra effekter när man utför en attack eller färdighet. Dessa kan sedan bli en passiv del av attacken eller förmågan, så att man inte behöver använda Momentum för att aktivera effekten, om än i lite mer begränsad skala. Något som jag fann väldigt användbart var att ge Kanata en helade effekt på en av sina basförmågor, vilket gjorde att han hade ett ganska lätt sätt att hålla sig vid liv.

Grafiskt är spelet generellt sätt inget spektakulärt, med några scener som kan se riktigt vackra ut. Det är dock inget som är speciellt krävande, oavsett plattform, och jag stötte aldrig på några problem då jag körde på PC. Musiken och ljuden är också helt okej, med några låtar som är riktigt bra, och andra som man snabbt tröttnar på. I övrigt så flyter spelet på bra, och en riktigt bra funktion är att man kan Snabb-spara nästan var som helst. Detta gör det till ett väldigt tacksamt spel att bara spela ett litet tag, snabbspara, och fortsätta vid ett senare tillfälle.

Jag hade hoppats att LOST SPHEAR skulle förmedla mer känsla. Man tycker att en historia som handlar om att saker och ting försvinner och man måste återställa dessa med hjälp av minnen borde kunna leverera detta, men icke. Istället får man ett spel fyllt av ganska ensidiga karaktärer och en historia som inte bjuder på några överraskningar. Även om stridsystemet är intressant och fungerar ganska bra så väger det tyvärr inte tillräckligt tungt. Förhoppningsvis så kommer nästa spel från Tokyo RPG Factory att inte vara en urvattnad imitation av de tidigare klassikerna utan ett spel som kan stå på sina egna meriter.

LOST SPHEAR är det andra spelet från Tokyo RPG Factory, studion som låg bakom I am Setsuna från 2016, som likt sin föregångare beskrivs som en återkast till de klassiska JRPGna på Super Nintendo (Chrono Trigger nämns specifikt) men anpassad för den moderna hårdvaran. Bara detta fick mig intresserad (och kände att jag även borde tagit och spelat I am Setsuna) så därför blev jag väldigt glad när jag fick chansen att ge mig ut på äventyr i denna värld. Något som snabbt blev klart är att dom verkligen menade med att dom hämtat inspiration från guld eran av JRPG,…

Review Overview

Betyg

50

About Henrik Grönberg

Henrik Grönberg
Entusiastisk gamer och e-sportälskare som spelar allt från snabba FPS- till tidskrävande, turbaserade strategi-spel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com