Lollipop Chainsaw

En stor rosa motorsåg och slickepinnar en masse. Då en cheerleader på glitterjakt, fylld av zombieslakt, bär sin pojkväns huvud som ”acc”. Är det ens någon tvekan om att det är Suda 51 (No More Heroes) som varit i farten igen?

Juliet Starling har typ den värsta födelsedagen… ever! Hon är sen till att möta upp sin pojkvän Nick innan skolan börjar, och att Nick skulle bli arg är ju bland det värsta som någonsin skulle kunna hända! Inte hjälper det att vägen till San Romero High helt oväntat är full med irriterande zombies, som hon måste preja med sin cykel, heller. Dessutom blockeras vägen av två kraschade skolbussar som tvingar henne till en gymnastiskt undanmanöver varpå hon drar fram sin gigantiska (Leatherface-size) rosa motorsåg och börjar leverera en mer permanent form av död åt de vandrande liken. Hysteriskt? Mhmm, och då har vi fortfarande bara tagit oss fyra minuter in i spelets öppningsscen.

För er som är bekanta med spelskaparen Suda 51 kommer inte Lollipop Chainsaws skruvade handling och spretiga estetik, proppfylld med popkulturella referenser och allsköns obsceniteter som någon överraskning. Med spel som Killer7 och No More Heroes på meritlistan är det tydligt att begreppet “PK” inte faller herrn i smaken. En av Juliets skolkamrater, tillika gothare, har öppnat en lucka till “Den ruttna världen” och i processen släppt lös ett gäng odöda men musikaliska bossar, samt förvandlat skolans elever till hjärnsuktande zombies. Efter att Juliet tvingats helkroppsamputera sin pojkvän, för att rädda honom från att bli en del av horden, är det nu dags för dem båda att ställa saker och ting tillrätta.

Under all yta gömmer sig ett ganska standardiserat “beat ‘em up”-spel som kryddats med en radda minispel. Att uppenbart stängas in på ett avgränsat område och tvingas tömma det på fiender innan jag kan röra mig vidare för att på nytt upprepa proceduren blir snabbt gammalt, trots min OCD-lika läggning. Spelet sträcker sig över sju banor som alla erbjuder unika miljöer såsom skolkorridorer, bondgårdar, en arkadhall vilken bjuder på en härlig Tron-esque nostalgitripp, samt en enorm katedral. Gemensamt för samtliga är en korridorliknande design, utan några som helst sidospår.

Lollipop Chainsaw utmanar varken intellektuellt eller svårighetsmässigt. Under spelets gång kan Juliet uppgradera sina hejarklacks moves i fyndigt namngivna Shop2Chops för att svinga såväl pompoms som motorsåg med ökad furiositet. Det blir dock aldrig mer komplicerat än en ny uppsättning knappkombinationer och det går utmärkt att hålla sig till de mest grundläggande varianterna under de 4-6 timmar det tar att klara spelet.

Allt som allt är Lollipop Chainsaw ett ganska oengagerande och enformigt spel, vars största behållning är den skruvade presentationen. Tyvärr har jag hunnit bli ganska mätt på densamma redan innan den första banan är avklarad.

About Adam Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.