Lilyhammer – Säsong 1

En maffiamedlem som lämnar läskiga New York för helmysiga Lillehammer. En man med rock och amerikanskt överlägsen attityd på besök hos norska Arbetsförmedlingen, ska det vara roligt? Förväxlingar och massor av udda karaktärer. Hur kul kan det vara? Ja du, lilla rara underbara läsare. Fy fan vad jävla roligt det här är!

ny

Jag hade hört talas om Lilyhammer och mentalt lagt den på en sorts inre hylla över filmer och serier att se någon gång. På den hyllan finns det en hel massa filmer och serier. Så mycket att jag ibland får ångest över det faktum att dagar har få timmar, jobb tar för mycket tid av dagar och så vidare, men i fallet Lilyhammer satt jag plötsligt där med boxen i handen. Lite tveksam. Ganska mycket tveksam, men spänd av förväntan. Osäkerheten byggde på den där känslan som ibland infaller sig när man hellre vill ha en film eller serie på den mentala hyllan istället för att faktiskt se den. Ja du kanske inte alls förstår vad jag menar? Nåja, slut på bladdret. Vi måste fortfarande reda ut det här med New York-maffian på besök i Norge.

För att börja någonstans bortom mentala hyllor kan vi börja med tv-serien Sopranos. En serie jag har lagt på den mentala hyllan (men det var ett jävla tjat), men ibland strökollat något avsnitt. I Sopranos finns en karaktär som heter Frank Tagliano, spelad av Steven Van Zandt, även känd som Little Steven och därmed känd som medlem i Bruce Springsteens E Street Band. Jag vill här lägga till ordet Legendariska E-street Band, bara för att ge lite credit till Bossen. Nåja, tillbaka till maffian.

Frank sitter på en bar i New York. Maffians olika delar strider som vanligt mot varandra och Frank befinner sig plötsligt i hetluften. Som brukligt i ett sådant läge bestämmer han sig för att ge något för att få något. Han lämnar information till FBI om en efterlyst maffiaboss och som tack får han skyddad identitet. I det läget kan man tänka sig att en person som Frank skulle välja att sticka till Kalifornien och lapa sol eller kanske till Kanada och skydda sig bakom en stor mössa och se hockey hela dagarna. Frank vet dock att han är ett mål för alla med anknytning till maffian. Det är då han kommer på att han sett OS i Lillehammer 1994 och fascinerats av den vackra miljön. Kort och gott, han väljer att flytta till Norge och resten är klassisk tv-historia.

ny2

Den norska idé som mynnat ut i Lilyhammer är inte något annat än helt otroligt kalasbra. Att få se Frank komma till Norge och försöka hitta ett sätt att lära känna sin nya lilla stad är njutning i varje ögonblick. Han måste söka jobb och möter byråkrati han aldrig ens trott var möjlig. Han lyckas hitta ett gäng märkliga människor som sakta blir hans nya vänner och han finner dessutom en gnistrande kärlekstörst. Det är underbart att se och med en otroligt pricksäker miljöskildring och ett nedtonat men ändå skruvat sätt att berätta och visa historier är Lilyhammer en av 2000-talets bästa serier. Mycket tack vare Steven Van Zandt, men också resterande skådespelare som alla gör väldigt bra prestationer. Jag föreslår att du njuter av de åtta episoder som finns samlade på den första säsongen och sedan hoppas att det blir fler säsonger. Åtminstone en till. Sedan vore det smutt att låta det här mästerverket bara vila och ha det bra.

Jösses så underbart det här är. JÖSSES SA JAG!

 

PS. Jag lägger en resedröm till Lillehammer på den mentala hyllan. DS.

About Mikael Maad

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.