Liberal Arts

En liten film om att hitta sig själv i ett virrvarr av känslor och funderingar runt vem man har blivit och en gång har varit. Klarar man det på egen hand eller behöver man hjälp på traven? Jesse får en känslomässig spark i rumpan, när han träffar på sin oväntade inspirationskälla under ett besök på sitt gamla college.

Liberal 1New York-killen Jesse Fisher (Josh Radnor från How I Met Yout Mother) är trettiofem och känner sig därmed gammal. Märkligt, men de känslorna verkar inte börjat gro förrän han blivit dumpad, och senare bekräftas när han träffar på några betydligt yngre studenter. Han blir inbjuden till att hålla tal på en avtackningsmiddag för sin favoritlärare Peter Hoberg (Richard Jenkins från The Cabin in the Woods och Jack Reacher) på sitt gamla college i Columbus, Ohio. Där kommer han att träffa på några personer som påverkar honom och på olika sätt kommer honom nära, särskilt den nittonåriga studenten Zibby (Elizabeth Olsen från Martha Marcy May Marlene och Silent House). När Jesse åker tillbaka till New York finns tid för reflektion och det är också då som hans känslomässiga utveckling tar fart.

Liberal 2Filmens premiss lyder enligt antagandet att Jesse befinner sig i en djup emotionell svacka efter dumpningen. Det märks inte, han känns aldrig deprimerad eller tungsint, utan är ju faktiskt en ganska lättsam och positiv person redan från start. Jag förmodar att det existerar grader även i helvetet, men det vore ändå ett stort fel att utmåla honom som sådan, även om kanske gnistan saknas. Liberal Arts utspelas till stor del på campus, där Nat (Zac Efron från The Lucky One och The Paperboy) är en av karaktärerna Jesse stöter på. En flummig kille som bara tycks hänga runt och omkring de andra huvudpersonerna och ska fungera lite som avlastning och mellansnackskille i rolig mössa. Väl tillbaka i New York börjar Zibby och Jesse brevväxla där de luftar ämnen som litteratur och klassisk musik.

Liberal 5En förståelse och saknad börjar långsamt slå rot och till slut växer en relation paret emellan fram, trots åldersskillnaden. Jag skrattar faktiskt när Jesse sitter ensam och konstaterande spaltar upp differensen mellan dem. Han skriver: ”When I was 19, she was 3”. Det visar sig att sexton års skillnad blir ett problem, hur man än försöker lura sig själv. Liberal Arts har egentligen inga direkta poänger att presentera, utan det finns en svag Woody Allen-känsla i hur den dräller fram och bara pågår. Samtidigt har den ingenting att komma med i jämförelse med Allens finaste stunder och speciellt gällande dialogen ter den sig i det närmaste som banal i jämförelse. Ändå finns det något litet där någonstans. Och den gemensamma nämnaren jag tänker på rör inte bara ålderskillnad och att regissören har placerat sig själv i rollen som den oemotståndlige äldre mannen som snärjer den yngre kvinnan. För i just det avseendet och i hur den manliga huvudkaraktären är skriven och vart han tar vägen (i frågeställningen om ålder) när tycke uppstår, skiljer sig Liberal Arts faktiskt väsentligt från många av Woody Allens filmer.

Liberal 6Zac Efron är i sin lilla roll tyvärr lika tråkig som alltid. Jag har inte hunnit se henne i någon annan film ännu, men Elizabeth Olsen är däremot bra och bäst i filmen som den smarta och kärlekstörstande unga tjejen helt utan Lolita-vibbar som faller för Jesses mogna utstrålning och deras genensamma intressen. Något som förvånar honom, eftersom han fortfarande känner sig som en collegekille, speciellt efter att ha kommit tillbaka till skolan. Men kanske har ändå inte tiden stått så stilla för Jesse, fast det är vad han tror. Även Josh Radnor gör ett fint jobb i sin roll. Kemin mellan Olsen och Radnor fungerar bra, den känns naturlig utan att vara magisk. Richard Jenkins bör också nämnas, då han som vanligt gör mesta möjliga av sin karaktär, denna gång med åldersnoja. Filmen är väldigt pratig och drivs på av dialogen som för det mesta kretsar kring poesi, böcker och författare och vilka vägar man tar i livet. Samtidigt är det en enkel film på så vis att den aldrig försöker vara för smart för sitt eget bästa.

Liberal 7Precis som i Josh Radnors debutfilm (Kärlek i New York) står han även här för regi, manus och skådespel. Jag har dock inte sett den tidigare filmen, men har förstått att många gillar den. Han är väl ändå mest känd genom How I Met Your Mother som jag inte heller tittat på i tillräckligt många minuter för att ha en åsikt om. Några sidokaraktärer i Liberal Arts får se deras små historier ganska vingklippta, i synnerhet på slutet när det är dags att avsluta det något enkla huvudspåret. Annars fungerar manus och regi hyfsat väl och dialogen är trevligt skriven. Men någon Woody Allen blir han nog knappast om det fortsätter så här lamt och jag skulle hellre rekommendera Garden State som förströelse.

Liberal 4Kanske är handlingen ganska fånig egentligen. Är det verkligen ett problem att vara trettiofem och ha svårt att acceptera sin ålder och inte riktigt vilja klippa av sin längtan tillbaka till collegelivet. Ja, kanske i en renodlad collegekomedi med Will Ferrell i huvudrollen. I Liberal Arts får Jesse hjälp från oväntat håll när ödet blandar sig in i hans liv. Ändå är det han själv som står för de avgörande besluten över sitt eget liv, vilket känns uppfriskande. Sakta men säkert inser han åt vilket håll han vill färdas åt och det var kanske bara en inspirationskälla han sökte efter. Men filmen är så puttrig och halvmesig att den inte inspirerar mig som tittare ett dyft, trots att atmosfären var trevlig, lättsam och faktiskt ganska dyster. Jag hade hellre sett hur ett ännu större kapitel av historien kom att handla om Zibby och hur hon påverkas, hon slarvas bort lite tycker jag. Betyget hamnar precis på gränsen till att fövandlas till en trea. Jag tänker ju inte låta vårkänslorna ta kontroll över förnuftet.

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

3 comments

  1. Jag tyckte att filmen var mycket bra. Dialogen var rapp och rolig på ett stillsamt sätt. Kenyon ser ut som ett underbart idealuniversitet. Men det som lyfter filmen är Elizabeth Olsen som är helt underbar som Zibby, charmig, autentisk och strålande. Hon är alla blyga killars drömtjej. Jag är kluven till slutet som avviker från det normala för en romantisk komedi. Men det gör också filmen mer tänkvärd.

  2. Jo, Olsen var en trevlig bekantskap. Svårt att skriva om slutet i en recension, men jag instämmer i att det tog en något överraskande väg (i det lilla). Bra, tycker jag. Men överlag en alldeles för ”snäll” film för att få ett högre betyg av mig. Det fanns ju tillfällen då det var öppet för att inflika tyngre problematik som filmen bara svävar förbi.

  3. Jo, jag håller med om att filmen var snäll och inte riktigt vågade gå på djupet. Utan Elizabeth Olsen hade bara varit värd en trea. Jag ser fram emot hennes nästa film.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.