Le samouraï (The Criterion Collection)

Det är klart att fransmännen, som faktiskt var de som namngav Film Noir, även bidrog med filmer. Framförallt under under 60-talet. Kanske med en betydligt större medvetenhet om genren och ofta även i färg, men reslutatet blev också ganska bra, som exempelvis i Le samouraï.

936full-le-samourai-screenshotEn lönnmördare utför ett uppdrag och är nära att åka fast. Han blir sedan jagad av både polisen och de som lejde honom. Enda chansen att undslippa är att förekomma hellre än att förekommas.

Hundra nyanser av grått i ett stiliserat Paris på 60-talet. Jean-Pierre Melville (Le deuxième souffle) bygger upp den värld han nästan alltid gör med gangsters och poliser i trenchcoats. Män som oavsett vilken sida om lagen de står på är professionella och är i någon diffus ålder mellan 30 och 70. De är målinriktade och gravallvarliga. Kvinnor har ingen plats, utom som kuttersmycken.

Le-Samourai-01I Le samouraï är det som att Melville förstått vad det är han ska göra och inte ska göra. De ofta torra och oinspirerade dialogerna som han aldrig riktigt lyckats med är nedskalade till ett absolut minimum. Istället låter han tystnaden tala och fokuserar fullt ut på sin fantastiska bildregi. När filmens huvudperson Jef förbereder ett uppdrag eller försöker undvika att bli skuggad på väg till ett möte eller när poliserna genomsöker en lägenhet, är det ren perfektion. Ingen säger något och musiken spelar heller ingen huvudroll, utan det är bara en fantastisk symbios av bilder som klippts ihop precis rätt. Att hålla dialogen så sparsmakad som här skulle nog lätt kunna bli krystat och kännas onaturligt, men det gör det inte. Med några få undantag är scenerna när karaktärer faktiskt pratar med varandra dessutom inte alls så stela som de brukar kunna vara när Melville är i farten.

le samourai

Lite av illusionen punkteras av den eländiga kuliss som utgör Jefs lägenhet. Resten av filmen består av gatorna i Paris, fantastiska scenerier på nattklubbar, polisstationer eller märkliga och flärdfulla miljöer, medan de smutsgråa väggarna där han själv bor ser ut att vara hämtade från någon amatörteater. Man sitter nästan och är rädd att någon ska stöta till dem så de välter, eller att man ska råka se dem vaja i luftdraget. Någon kan säkert hävda att det är ett medvetet konstnärligt drag från Melvilles sida, något om Jefs tomhet som människa möjligtvis. Även om de visserligen har en viss stilistisk effekt, ser de samtidigt bara billiga ut. Billigt passar illa ihop med den lyxiga och strama känslan i övrigt.

600full-le-samourai-screenshotDäremot ser ju Alain Delon nästan löjligt bra ut i en roll som mest kräver att han ska vara ett slags vandrande vaxdocka. Han har den naturligt svala utstrålningen som krävs för att han inte ska bli en tråkmåns. Det är inga stora känsloyttringar eller yviga gester från hans sida, utan mest promenerar han runt med slagen på rocken uppvikta, hatten oklanderligt placerad på huvudet och händerna nerkörda i fickorna. Hela Le samouraï präglas av det coola, det nedtonade och distanserade. Det är en stil som kanske inte passar alla, men som för mig var en ganska imponerande uppvisning i filmskapande. Gillar man tystlåtna gangsterfilmer, modern Film Noir eller visuell 60-talsfilm borde man definitivt även uppskatta denna.

7048825771_d1431f220b_bI väntan på att den släpps på Blu-ray duger Criterions DVD bara fint. En stabil transfer både vad gäller ljud och bild, även om det skulle kunna vara lite mer spännande extramaterial. Nu får man hålla tillgodo med lite intervjuer av varierande intressegrad. Om man vill avvakta ett eventuellt högupplöst släpp kan man hålla hoppet uppe genom att läsa vaga rykten kring att Criterion har planer på att släppa den under 2013. Jag kan tycka det är en film som kan vara värd att köpa fler än en gång.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

2 comments

  1. Jag gillar den väldigt mycket. Inte riktigt en fullpoängare men mycket bra. Gillar man den här typen av långsamt berättande och snyggt foto i den här genren så bör man ta sig en titt på The American med George Clooney.

  2. Erik Nyström

    Inte sett The American, men jag ska försöka hinna med någon gång!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.