Last Caress + Blackaria

Regissörerna François Gaillard och Christophe Robin visar att det är långt ifrån all fransk film som kan kallas för kvalitetsfilm.

Den franska regissörsduon François Gaillard och Christophe Robin gör filmer som flirtar med 70-talet och innehåller en hel del blod, bröst och våldsamheter. Med inspiration hämtad från italiensk giallo och mästare som Dario Argento har de skapat en egen filmgenre som de kallar för Glam Gore och Njuta Films har nu släppt en utgåva där de samlat två av duons långfilmer, Last Caress och Blackaria, på en och samma skiva.
 
LAST CARESS 

I Last Caress får vi bevittna hur ett kamratgäng anländer till ett gods för att spendera helgen i goda vänners lag. Vad de inte vet är att en kallblodig mördare smyger runt i huset och det dröjer inte länge innan den första personen mist sitt liv. Tydligen spelar en viss tavla också en central roll och man stökar även till det ytterligare genom att blanda in ockulta företeelser som häxor och förbannelser. Hur det hela hänger ihop blir jag dock aldrig riktigt klok på och bortsett från den härliga electromusiken, som ibland blandas upp med lite mer suggestiva tongångar, finns det inte mycket att glädjas över.

Last Caress 01

Filmmakarna gör sitt bästa för att använda åkningar och zoomningar som en slags hyllning till 70-talets bildspråk. Det finns stunder då det fungerar, men oftast blir det bara en uppvisning i amatörmässigt och klumpigt kameraarbete med skakiga panoreringar. Manuset är en dåligt sammansatt soppa där man inte ens försöker etablera karaktärerna, de bara finns, och när sluttexten väl rullar stampar jag takten till musiken och är glad att det är över.
 
BLACKARIA

Angela anar att det pågår underliga saker hos grannen i lägenheten intill. Farhågor som visar sig vara riktiga när hon finner grannen brutalt mördad. I samma veva råkar Angela komma över skärvorna från en spåkula som kan användas för att skåda in i framtiden och ser att hon själv är på väg att bli nästa offer.

Framtidsvisioner, en mordisk kvinna med röd kappa och karaktärer som dyker upp och försvinner utan att vi vet vilka de är. Det är precis lika rörigt som det låter. Filmskaparna verkar ha glömt bort att deras vision skulle förmedlas den till en publik som inte kan läsa deras tankar, och precis som i Last Caress utmynnar det i en röra av karaktärer och oklara händelseförlopp. Att man mot slutet måste använda tio minuter åt att förklara hur allt hänger ihop, men ändå lämnar stora frågetecken, talar sitt tydliga språk. Jag har sett “vuxenfilmer” med bättre handling. Bildkvaliteten är för övrigt så katastrofalt dålig att den får mig att tänka på piratkopierade VHS-filmer från 80-talet.
 

När jag ser filmerna i den här dubbelutgåvan blir det ganska tydligt att filmskaparnas skaparglädje tagit över, vilket har lett till att manus och hantverk kommit i andra hand. Då filmerna inte håller måttet är det istället Double Dragons musik som räddar utgåvan från undergång. Det medföljande soundtracket som jag först dömde ut som meningslös utfyllnad visar sig nämligen vara en oväntad höjdpunkt och något som jag säkert kommer att återvända till. Filmerna lär jag däremot aldrig genomlida igen, såvida jag inte drabbas av sinnesförvirring eller den svartklädde mördaren från Last Caress dyker upp och “insisterar” på att jag ska plocka fram DVD’n ur filmsamlingen.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.