Lånaren Arrietty

Antag att du har en ny ung regissör som skall göra sin första film och du är en välrenommerad filmstudio kända för egensinninga och nyskapande filmer. Hur går du tillväga? När Hiromasa Yonebayashi skulle regissera sin första film för Studio Ghibli så valde man att gå på ett redan etablerat källmaterial, Mary Nortons böcker om lånarna. Säkra kort då de flesta är bekanta med dessa historier och de redan blivit filmade ett antal gånger.
Unge Shou flyttar från sin mor i Tokyo till ett hus i utkanten av staden för att få lugn och ro. Han är nämligen svårt hjärtsjuk och behöver vila innan en operation. Men redan den dagen han kommer dit ser han en flicka, knappt större än hans långfinger som springer och gömmer sig bakom ett blad. Hennes namn är Arrietty och hon och hennes familj är lånare. De har bott i detta hus under en längre tid och trivs där. Men nu är Arrietty 14 år och stor nog att själv börja låna, något som kommer få oväntade konsekvenser för både henne och Shou.

Studio Ghibli har ett välförtjänt rykte om sig både när det gäller kvalitén på animationer och historier så pressen på unge Yonebayashi måste ha varit stor när han jobbade på filmen. Så hur lyckas han då? Bra måste jag säga. Animationerna håller helt klart toppklass och är bland de bättre jag har sett, en rik, vacker värld målas upp full av små detaljer och egenheter. Det skimrar av ljus och detaljer i hela filmen, det är den typen av film där man upptäcker nya saker varje gång man tittar på den. Jag skulle inte tveka att kalla Lånaren Arrietty för ett visuellt mästerverk.
Själva historien tar ganska lång tid på sig och det är inte förrän i slutet som allting verkligen knyts ihop. Tillskillnad från många animerade filmer för barn så vågar Ghibli ta det lugnt och också berätta en historia där huvudpersonerna tvingas genomgå svårigheter för att försöka nå sina mål, för det är inte klart att de lyckas. Shou känns som en väldig mänsklig pojke med sin fel och brister även om han har ett gott hjärta. Han inser inte att hans försök att hjälpa Arrietty driver henne bort från honom. Och Arrietty vill inte riktigt inse att hon faktiskt kan tillhöra en utdöende ras, hon har aldrig träffat en annan lånare utan alltid varit med mamma och pappa. Men deras handlingar speglar inte detta, de speglar två barns idealistiska hopp om en bättre morgondag som aldrig kommer. Men det gör också att slutet blir så mycket vackrare och starkare än något Disney någonsin hade kunnat koka ihop.

Detta är en film om mognad och att ta de första stapplande stegen in i vuxen världen. Det är lätt att identifiera sig med Arrietty och hennes brinnande vilja att bli vuxen, att söka sig egen väg och få göra sina egna avtryck här i världen. Det är detta som även leder till större problem än hon någonsin kunnat ana men som alla som varit ungdomar vet är det en resa vi alla måste göra och lära oss av våra egna misstag. Ett tema som går igenom alla Studio Ghiblis filmer är människans samspel med naturen. Så även här, Shou spår att lånarna kommer att dö ut därför världens förändras. Att samspelet mellan människor har rubbats på ett sådant sätt att de inte längre lever i samklang. Man kan dock skönja en positiv förhoppning i slutet att det faktiskt gå att leva i harmoni även om förutsättningarna ändras. Att vi som människor kan hitta nya sätt att interagera med naturen runt omkring oss som inte skadar den.

Vad det gäller utgåvan är det lite blandad kompott. Bilden är bra men har sina problem, framförallt färgerna och svärtan. Det går att titta men de är inte så bra som jag hade önskat. Skärpan är fin och detaljerna är bra. Både det japanska och svenska ljudspåren låter oväntat bra, inte referens men fungerar fint till filmen. Det finns även en del extramaterial i form av en musikvideos, trailers, en intervju med Hiromasa Yonebayashi samt möjligheten att se filmen tillsammans med storyboards.

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.