Kung Fu Classics vol. 1

Bara namnet på det här boxen ger mig lite rysningar. Jag tas tillbaka till ungdomsminnen, när jag som kanske 11-12 år gammal hamnar i någon kompis kompis gillestuga och en Bruce Lee-film är igång. Jag hade aldrig sett något liknande, och då det här utspelar sig i början på åttiotalet, så hade inte så många andra i Sverige det heller. Tänk er ett rum fullt med prepubertala, kulturellt understimulerade pojkar som får sina hjärnor imploderade. Att tänka sig då att det fanns ett helt örike som sprutade ur sig såna här filmer, att det fanns ett helt universum av dem, kunde man inte föreställa sig. Hade den här boxen på något magiskt sätt ramlat ner i form av sex VHS-kassetter i knät på 12-åriga jag så hade mitt huvud exploderat.

För det är en box både för de initierade och de som är nyfikna på genren. Den som handplockat just dessa filmer har kunnat sina saker. Alla sex filmer är från det kanske bästa årtiondet av HongKong-film, sjuttiotalet, och det känns som NonStop Entertainment har tänkt sig något sorts tema när man fått ihop materialet. Alla sex kommer från Orange Sky Golden Harvest, det största och framförallt mest framgångsrika av Hong Kong filmbolag. De tog fram stjärnor som Bruce Lee, Sammo Hung och Jackie Chan och var först med att distribuera sina filmer internationellt. Fem av filmerna (Lady Kung Fu, The Shaolin Plot, The Iron Fisted Monk, Warriors Two och Knockabout) hänger ihop på lite olika sätt – den röda tråden är Sammo Hung, som antingen regisserat, haft en större eller mindre roll, eller varit actionkoreograf, i några av fallen har han gjort allt det ovannämnda. Dessa fem kännetecknas av slapstick-humor, stora gester, fantastisk fight-koreografi och galen action. Handlingen är underordnad, allt som händer blir en ursäkt att starta en lång fightingscen. De har, utöver Hung, namn som Casanova Wong, Ka-Yan Leung, Carter Wong, Angela Mao, och Biao Yuen. Kanske är alla dessa namnen nya för dig, men de är alla legender i sin egen rätt och var med i otaliga produktioner i Hong Kong under sjuttiotalet. Speciellt Casanova Wong (smaka på namnet!) och Biao Yuen är extremt akrobatiska och är alltid sevärda.

Angela Mao har huvudrollen i Lady Kung Fu. Filmen går även under namnet ”Hapkido”

Den sjätte filmen, men den femte i ordningen på boxen, “Last hurrah for chivalry” är en tidig John Woo-regi, och viker av ganska ordentligt från de övriga fem. Temat är fortfarande hämnd och ära, som alltid, men här står svärdsfight i centrum och humorn är inte lika central. Det är ändå väldigt intressant att se att Woo så tidigt hade hittat sina kännetecken – slowmotion, blodsprut och scenerier som är uppbyggda enbart för att raseras. Eftersom Woos verkar ha velat siktat lite högre i sina ambitioner lider just den filmen av den konstant låga budget dessa filmer har – plastsvärden som vajar i vinden stör lite mer när allvaret är större, helt enkelt. ”Last hurrah for chivalry” är dock inte alls någon dålig film, den får helt enkelt representera en annan sida av Hong Kongs filmproduktion.

Last hurrah for chivalry från 1979. John Woo=blod.

För om du aldrig har sett en Kung Fu-film, eller Hong Kong-film, eller vad vi nu ska kalla genren, så kanske några varningar ska utfärdas. Varningar eller löften, vilket du vill. I Sammo Hung-filmerna är det skådespel av typen svensk buskis på liten scen, där alla gör gesterna så stora som möjligt. Det är gester och mimik som hämtats direkt från scenkonsten, som ska kunna ses från bakersta raden – det blir väldigt grovhugget på film. Humorn är också av den mest fysiska sorten, både inuti en fightscen eller det som är runt omkring dem. Sen kan tonen snabbt ändras – i till exempel ”Iron Fisted Monk” börjar det väldigt tramsigt med dratta-på-ändan-humor, för att snabbt skifta tonläge när vi lite oförberedda slängs in i en utdragen våldtäktsscen. Det finns som tur är bara en sån i alla filmerna, men det är ändå ganska typiskt för hur de här filmerna ser ut – det går från grovkornig, fysisk humor till livets allvar på några sekunder. Effekterna är billiga och praktiska (ofta med synliga trådar hängande från taket), och scenerierna tenderar att se likadana ut, till viss del beroende på att man bara hade ett begränsat fysiskt område att filma på. Budgeten var sällan särskilt stor heller.

Den alltid lite korpulente men ändå extremt akrobatiske Sammo Hung (vänster)

Handlingen i alla filmerna kan sammanfattas så här: det finns två teman. Antingen “min kampsportsskola är bättre än din” eller “hämnd”. Dessa två teman kan med fördel kombineras, som i “Lady Kung Fu” eller “ Warriors Two”, men det kretsar egentligen alltid kring dessa två. Det gör nu inget. Det är inte därför man tittar på de här filmerna. Det är fightingen. Och jisses, vilken fighting. Vilken akrobatik. Vilken koreografi. Vilken underhållning. Jag sitter antingen och gapar eller fnissar. Även om jag personligen har lite svårt för den här humorn så övervinns man efter en stund – som i sista filmen “Knockabout” där Hung och Yuen ska slåss monkey-style och de börjar härma apors kliande, ansiktsuttryck och med ap-ljud pålagt i mixen….först skakar jag på huvudet och sen skrattar jag. I “Knockabout” finns dessutom en sekvens med rephoppning som är helt fantastisk. Även om jag fattar att det är klippt på lämpliga ställen, är akrobatiken som visas upp imponerande.

Vilken av filmerna som är bäst? Det vet jag inte. Jag får en ny favorit för varje ny DVD jag lägger in i spelaren. Några hade jag sett tidigare, men för tjugo år sen, eller mer, och mitt gamla intresse för den här genren vaknar till liv igen. Jag plockar fram min gamla samling och funderar på vilka jag ska se när jag är färdig med boxen.. Det är en jämn kvalitet rakt över. ”Lady Kung Fu”, den första i boxen och den tidigaste av filmerna, är nog den jag skulle placera som ”sämst”, men det är bara om jag absolut måste. Den är lite jämntjock rakt igenom, inte så många scener som sticker ut. Samtidigt är den intressant med sin historiska placering, med japaner som huvudmotståndare, och den har en väldigt ung Jackie Chan i en statistroll (som japansk karateelev!). ”The Shaolin plot” börjar bra men har en seg mellanakt – vilken den kompenserar för genom en fantastisk avslutning med helt otrolig fighting. ”Iron-fisted monk” och ”Warriors two” har båda överdoser av slapstick, men kompenserar med råge med sin action. Och så är det rakt igenom. Är det här helt nytt för dig kan det ta någon film att vänja sig vid stilen – men när du gjort det kommer du vilja ser mer.

Utgåvan som sådan är inte märkvärdig, men jag tänker vara väldigt förlåtande över det. Jag tror helt enkelt NonStop Entertainment har gjort det bästa av det som kunnat fås. Det som stör mig mest är att alla filmerna är dubbade till engelska (det finns nordiska språk som textval), men vi som någon gång köpt/samlat på asiatisk film vet att det ofta är lotteri vilket språk man får på skivan. Jag hade föredragit originalspråk, för de engelska skådespelare som jobbade med dubbning på sjuttio- och åttio-talen låter antingen som de borde bli lobotomerade snart eller redan blivit det. Även detta vänjer man sig vid efter en liten stund, men som sagt – skulle jag önska mig en enda ändring så hade det varit det. 

Vad gäller bild och ljud så är det så bra som det kan bli. Filmerna är ofta gjorda på billig råvara, ofta 16mm, och att slå upp det på bluray 40-50 år senare är inte alltid nådigt. Men det funkar bra här. Ljudeffekterna kan ibland antingen försvinna i mixen, eller blir superstarka, men även där tror jag NonStops händer har varit bakbundna – det är nog så bra som det blir.

Extramaterial då? Nej, inget alls. Frågan är om det finns något vettigt att tillgå? Vet inte. Bara konstaterar att det är tomt. På discen finns filmen, textning, och inget mer.

Så, ska man köpa den här boxen då? Ja, det ska man. För under 200-hundringen är det här massor av timmar av ren underhållning av den gamla skolan. Den är också en fantastisk introduktion till Hong Kong-film. Du kommer att uppskatta ”Kung Fu Panda” på ett helt nytt sätt efter att ha sett detta – för att inte tala om hur mycket Tarantino tagit från denna genre. Jag ser redan fram emot volym 2. Kan man få önska sig “One-armed boxer” och “36th chamber of Shaolin”?

Bara namnet på det här boxen ger mig lite rysningar. Jag tas tillbaka till ungdomsminnen, när jag som kanske 11-12 år gammal hamnar i någon kompis kompis gillestuga och en Bruce Lee-film är igång. Jag hade aldrig sett något liknande, och då det här utspelar sig i början på åttiotalet, så hade inte så många andra i Sverige det heller. Tänk er ett rum fullt med prepubertala, kulturellt understimulerade pojkar som får sina hjärnor imploderade. Att tänka sig då att det fanns ett helt örike som sprutade ur sig såna här filmer, att det fanns ett helt universum av dem,…

Review Overview

Helhet

Summary : En mycket prisvärd box som ger hopp till det fysiska formatets överlevnad.

90

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.