Krönika: Måste jag tycka om filmen bara för att det är en klassiker?

Att Citizen Kane, Vertigo och A Clockwork Orange är filmklassiker är lika självklart som att man blir blöt av att bada, men måste klassikerstämpeln vara en anledning till att man tycker eller ska tycka att filmerna är jättebra? Jag tycker att vi år 2018 ska våga betrakta och därefter bedöma en film utifrån aspekter som story, scenografi, skådespelarprestationer etc., inte bedöma utifrån att det är en klassiker.

Jag minns när jag var i tonåren och försökte plita ner något som i varje fall påminde om en lista på de bästa filmerna jag dittills hade sett. På en solid tredje plats hamnade Godfather-trilogin (jag valde då att se dem som en film) utan någon egentlig motivering. Ingen vettig motivering nu så här 15 år senare. Jag tyckte att de var bra, det var det ingen fråga om, men tyckte jag verkligen att de var bra? Jag höll, och gör det fortfarande, första delen som den bästa i trilogin, trots att det var del två som var mest hyllad och hade kammat hem sex gyllene gubbar av elva möjliga. Det är nog faktiskt här vi har en bidragande orsak – Godfather: Part II beskrevs av många (däribland mången kritiker) som en av världens absolut bästa filmer, och sex Oscar är ju ett kvitto på att det är en bra film. Eller? För mig var det så i vilket fall. Lägg därtill att både Al Pacino och Robert DeNiro medverkade (favoritskådespelarna vid tidpunkten). När jag satt vid årsskiftet 17/18 och skrev min första, riktigt solida topplista på mina favoritfilmer, sådant man gör när man är 30 år ni vet, var ingen av filmerna i trilogin med ens i utkastet på de 75 filmer som skulle bantas ned till 50 stycken.

Man måste våga bortse från denna klassikerstämpeln, och hur många priser den fått också för den delen, när man bildar sin alldeles egna åsikt kring en film. Ta till exempel 2001: A Space Odyssey som jag skrev om I arkivet för drygt två veckor sedan. Nu i år var det alltså första gången jag såg hela filmen, och jag gav den 3/5 i betyg. På IMDB får den 8,3/10 av 490 000 röster och placeras därmed på plats 91 av världens bästa filmer. Enligt IMDB alltså. På svenska Filmtipset, som jag själv använder en hel del, stoltserar den med 5/5 i snitt. Värt att notera här är att jag inte är ute på något korståg vars mål är att hävda att 2001: A Space Odyssey är överskattad och att jag inte kan förstå hur man kan tycka om den så mycket som många gör. Verkligen inte. Det jag hävdar är att 2001: A Space Odyssey, tillsammans med många andra filmer givetvis, av många kanske, jag betonar kanske, får ett högre betyg/omdöme för att den betecknas som en klassiker. Visuellt snygg? Javisst. Före sin tid? Verkligen. Klassiker? Självklart. Men räcker det för ett toppbetyg? Jag tycker inte det. Inte för min del i vilket fall.

Att jag använder 2001: A Space Odyssey som konkret exempel är för att det är en film som inte tilltalar mig på samma sätt som hos många andra, men jag kan lika gärna även vända på steken. The Good, The Bad, The Ugly (8,8/10 och plats 9 på IMDB) är en film som hamnar på övre halvan av min topp 50-lista. Det jag älskar med den rullen är de långa tagningarna, scenografin/omgivningarna, Morricones soundtrack, de vilt skilda huvudkaraktärerna, slutets revolverduell och så vidare. Här blir jag grinig om någon rankar den högt pga. att det är en av de kändaste westernfilmerna och för att Clint Eastwood medverkar. Då får den ju ett högt betyg/högsta betyg enbart för att det är en klassiker. Våga istället bilda en egen åsikt utifrån det som tilltalar dig i filmen. Denna klassikerstämpel kan rent av bli till en stående åsikt som man inte får, törs eller vill flytta på. Jag vet själv när jag har visat exempelvis The Texas Chainsaw Massacre för några av mina vänner. ”Detta är en klassiker, och faktiskt inte bara i skräckfilmssammanhang” har jag sagt då, mest för att göra dem medvetna om att det är en klassiker i filmsammanhang, inget djupare än då. Efter filmens slut har det kommit en liten försiktig ”Jag tyckte väl inte att… den var så bra men…” när de i själva verket tyckte att den rent av var det sämsta de någonsin sett. De vågar eller vill inte säga vad de egentligen tyckte om filmen eftersom det är en klassiker.

Avslutningsvis vill jag betona att jag bara tycker det är bra att klassiker finns. De ska finnas och kommer alltid att finnas. Casablanca och Det Sjunde Inseglet kommer alltid att förbli klassiker. 12 Angry Men och Psycho likaså. Klassiker är filmer som på ett eller annat sätt har påverkat filmhistorien – kanske genom antalet Oscars-statyetter eller att den var före sin tid och så vidare. Jag rekommenderar verkligen att slänga ett öga på de filmerna som anses vara klassiker, eller ”filmer man ska ha sett”, då de har berört filmtittare och kritiker världen över på ett eller annat vis. Men huruvida de är bra eller inte ska inte den där klassikerstämpeln besluta, för det gör enbart du själv med hjälp av intrycken och upplevelsen filmerna efterlämnade åt dig.

About Kenny Nordgren

Kenny Nordgren
En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com