Krönika: Fredagen den 13:e

Idag är det fredag den 13:e för andra och sista gången under 2018. Ni vet, den där dagen som enligt skrönan för olycka med sig. För filmbolaget Paramount har dagen dock varit synonym med lycka, välbehag och kosing. Jag tänker naturligtvis på filmserien Friday the 13th som med små medel genererade i stor vinst under 80-talets glada skräckfilmsdagar.

Nu ska vi dock backa bandet till sommaren -98. En 11-årig Kenny hade under fjolårets höstmarknad i hemkommunen i norra Skaraborg införskaffat sig sina första skräckfilmer. Efter påtryckningar från min vapendragare när vi stod och bläddrade i VHS-backarna föll valet på Halloween 1, 2 och 3 medan han själv köpte en sönderklippt Motorsågsmassakern. Här någonstans började min fascination för slasherfilm, och jag behöver inte belysa min eufori när jag kommande sommar hittade en inspelad VHS med texten ”Fredagen den 13:e” på ryggen efter en gedigen utgrävning bland föräldrarnas inspelade band. Kort efter samtalet är vapendragaren på plats och vi båda eller alldeles, alldeles svettiga och kollriga när Jasons hockeymask sprängs och texten ”The Final Chapter” dök upp på tjock-tv:n med storlek på max 16”. Vi var helt säkra på att det var sista delen i serien, med tanke på titeln, och att det då betydde del 14, minst. Vi hade dels hört att det fanns ”hur många Fredagen den 13:e-filmer som helst”, och dels att filmbolaget i sann lustigkurreanda hoppade över en del varje gång, så att serien alltså innehöll delarna 4, 6, 8 osv. Allt detta enligt säkra källor från vapendragarens klasskompis som hade hört detta av sin storebror. Tänk vad lite man visste utan internet.

Som jag nämnde i ingressen spelades dessa slasherfilmer in för en struntsumma och genererade i en vinst som var flera gånger sin budget, därför har vi en uppsjö av filmer inom genren under större delen av 80-talet. Först ut var egentligen Halloween (1978) som kostade mindre än 3 miljoner svenska riksdaler för John Carpenter att spela in för att sedermera göra en vinst på över 400 miljoner kronor. Det är alltså en vinst på över 130 gånger inspelningsbudgeten. Det är ingen större skräll, med detta i åtanke, att vi inom kommande år fick se Prom Night (1980), My Bloody Valentine (1981), A Nightmare on Elm Street (1984) och just Friday the 13th (1980).

Som Billy och Stu så exemplariskt påpekar i Scream (1996) dyker ju faktiskt Jason, som mördare, upp först i uppföljaren medan hans arma mor svingar macheten i originalfilmen. Detsamma gäller den karaktäristiska hockeymasken som introduceras först i tredje delen. Det är sällan det tar tre filmer innan en karaktärs karaktäristiska look sätts. En look undertecknad fastnade tämligen omgående för vilket innebar att Jason blev min favoritantagonist inom slashergenren, även fast både Halloween och A Nightmare on Elm Street är klart bättre filmer än valfri Fredagen den 13:e-rulle.

Med recensionsglasögonen på är det bara ett fåtal av alla elva i serien som håller måttet för att kunna kategoriseras som en skaplig skräckfilm, men underhållningsvärdet med bestialiska mord, dumma tonåringar som syndar på massa olika sätt och skådespelarinsatser lika väl utförda som tunneln genom Hallandsåsen är det inga fel på alls, utan det är såklart där behållningen ligger när det kommer till Friday the 13th. Vilket egentligen gäller hela subgenren (även fast exempelvis Halloween och A Nightmare on Elm Street håller hög klass även filmmässigt sett). Det går inte att sätta sig framför en slasherrulle och ha förväntningar på att få se en högkvalitativ rulle. Man ska absolut inte ha förhoppningar om att få se en lika välgjord skräckfilm likt Scream eller nyare guldkorn som exempelvis The Conjuring (2013). 80-tals-slasher ÄR ren och skär skräp. Det är skräprullar av sällan skådat slag, och jag kan inte sluta älska dem. Det är en form av underhållning jag inte får på andra håll inom filmens värld, därför behöver jag dessa filmer för en motvikt till allt annat jag tittar på för att finna den perfekta balansen. Sedan kan det ta ett år, minst, innan jag ser en film i genren, men underhållningen är densamma ändå. Då har jag dessutom sett många av filmerna nämnda ovan minst 10 gånger vardera. Om det säger mest om filmerna eller om mig och min filmsmak låter jag dock vara osagt.

About Kenny Nordgren

Kenny Nordgren
En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com