Kiss of the Damned

Om man inte känner att man har något nytt att tillföra vampyrfilmsgenren, men ändå vill göra film, är det ett vinnande koncept att skamlöst vräka på med alla kända beståndsdelar och fylla den till bredden med kärlek till gammal flummig 70-talsskräck.

En ung vacker kvinna, Djuna (Joséphine de La Baume – Rush), som lever ensam i ett stort hus på landsbygden möter en minst lika vacker ung man, Paolo (Milo Ventimiglia – Gilmore Girls, That’s My Boy). När tycke uppstår avfärdar hon honom, men han ger inte upp för det utan insisterar på att fortsätta ses. Det visar sig att Djuna är vampyr och inte vill dra med någon i fördärvet, speciellt inte någon hon fattat tycke för. Paulo tycker inte att det gör något utan låter sig villigt förvandlas även han så de kan fortsätta sin passionerade romans. Hon lär honom hur man överlever, att man inte behöver dricka mänskligt blod och att det finns andra som dem i hemliga sällskap över hela världen. Allt är frid och fröjd ända tills Djunas syster Mimi (Roxane Mesquida – Rubber) dyker upp, även hon vampyr, men med en betydligt farligare livsstil.

För både manus och regi står Xan Cassavetes, dotter till John Cassavetes och Gena Rowlands. Man kan lätt tro att hon skrev denna efter att ha sträcksett hela Twilight-serien varvat med Jean Rollins samlade 70-talsverk, förmodligen med några flaskor rödvin nära till hands och en Anne Rice-roman i knäet. Kiss of the Damned omfamnar verkligen den europeiska skräckfilmstraditionen och egentligen alla grepp kring vampyrer som någonsin använts, komplett med ångande hett sex som avslutas med ett saftigt bett i halsen. Det är lagom erotiskt, lagom pretentiöst och lagom klichéfyllt, men för en gammal Rollin-fantast som undertecknad är det även riktigt roligt att titta på, även om Cassavetes på köpet lyckats kopiera den uttråkade skådespelarstilen från Rollins filmer. Om det var avsiktligt eller inte ska jag låta vara osagt. Att titeln Kiss of the Damned inte redan använts på tiotalet liknande filmer känns lite märkligt, men klär ju denna perfekt, snyggt förpackad med en snudd på perfekt poster som den är.

Inledningsvis lutar det även lite för mycket åt Twilight för min smak. Extremt klumpig dialog och ett alldeles för högt tempo ska leda fram till att paret förälskar sig samt blir vampyrer båda två. Jag hade hellre sett att man tagit det lite piano, strukit några av de övertydliga delarna och vågat vara ännu flummigare. Istället för scener där vissa regler för vampyrer ska förklaras i styltig dialog hade de hellre kunnat låta några surrealistiska bilder tala. Det är inte hela världen om man inte förklarar allt, genren är redan så pass etablerad och dessutom är Kiss of the Damned en film som mår bra av att vara suggestiv i överkant. När fotot tillsammans med den mycket lyckade musiken får driva historien framåt fungerar det mycket bättre och till stora delar sugs jag helt in berättelsen, trots att den är väldigt banal.

Det är väldigt mycket yta och i princip ingen substans alls. Inte heller är det något man blir rädd för, utan det är nog en förutsättning att man antingen ska vara en vampyrfanatiker eller gilla den typ av 70-talsskräck som Kiss of the Damned lånar i princip allt från. Jag köpte konceptet fullt ut och blev rejält sugen på att se om Requiem for a Vampire eller Lips of Blood.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com