King Arthur: Legend of the sword

Den senaste avsnittet av Guy Ritchie vs. Världshistoien tar riddarlegenden om kung Arthur på en promenad över till Ritchies vanliga betesmarker. Sagan, som tål att omformas och berättas igen får här spö i en överenergisk, sönderhackad actionfilm där inte ens den lediga charmen kan frälsa monarkins rätte arvtagare.

Det har inför King Arthur: Legend of the sword riktats en hel del uppmärksamhet mot hur Charlie Hunnam i titelrollen har legat i hårdträning och skulpterat sin kropp ordentligt. Det är sant. Skådespelaren är i mycket god fysik (men det är inte allt: han är rolig också). Ritchies misstag är att han kör vad som är, och alltid kommer att vara en bra historia igenom den köttkvarn som är hans egna – ibland underhållande – filter och han gör det på ett märkligt ineffektivt sätt: knappt tre minuter in i första scenen har man misslyckats med att etablera platsen eller förklara upplägget som inbegriper magiker och gigantiska elefanter och en underanvänd Eric Bana. Regissören använder sin sedvanliga kringhoppande kronologi som i det här fallet tycks användas som en avledningsmanöver för en generisk film om en ”utvald ung man” – det är som om det finns en mer funktionellt berättad film här någonstans och Ritchie har valt det absolut svåraste sättet att förmedla den till en publik. Processen med att utveckla King Arthur: Legend of the sword verkar har bestått i att ta berättelsens nyckelord och personer: Arthur, svärdet i stenen, återvändande kung, Uther, Mordred, Merlin, Camelot etc. och sedan använt dem slumpmässigt. Det är inget direkt fel med det. Det finns inte exakt någon historisk förlaga och det är på det här sättet som de flesta versioner kommit till sedan tidig medeltid. Här börjar det med att den mycket unge Arthur, son till kung Uther, blir föräldralös och hamnar i London (eller Londinium som det hette en gång i tiden). Där uppfostras han på ett bordell till en respektingivande, vältränad brottsling tillsammans med ett gäng likasinnade ligister, samtidigt som Arthurs svekfulla diktator till farbror: Vortigern (Jude Law) försätter landet i skräck.

Lita på att Guy Ritchie skulle hitta ett sätt att ta en legend som oftast hört hemma i Storbritanniens vindpinade hörn och försätta honom i Londons undermage och det är just där som filmen har som mest roligt, bland annat i en förhörsscen angående ett parti pälsar och en förolämpad viking (Mikael Persbrandt) där dialogen ratta-ta-tar sig fram som en musikalisk kulspruta. Men den jargongen, hur välskriven den än är, är bara uppfriskande i den månen att den oftast träiga artigheten i historierna om riddarna kring runda bordet här är helt bortsuddad. Efter att Arthur uppdagat sitt öde som landets riktiga kung är det till sina gatusmarta, kung-futränade kompisar han vänder sig, förföljd av horder av ansiktslösa, svartklädda soldater i Vortigerns tjänst. Jude Law spelar ut sin Shakespeare mitt i alltihopa. Hunnam är inte dålig, men inte spektakulärt bra heller och i princip hela birollslistan av brittiska skådespelare kriminellt underanvända. Àstrid Bergès-Frisbey stegar runt med monoton fransk brytning och en klarblå mantel för varje tillfälle. Det antyds möjligtvis ett större mytos skapad för filmen. När Duncan Jones gjorde Warcraft häromåret kunde han förlita sig på ett redan existerande universum men skapade ur det något som var som både var en fristad för fansen och ett rum för icke-fansen att upptäcka något nytt, och rundade ut den massiva mytologin med hjärta. King Arthur: Legend of the sword, som till viss del liknar Warcraft, ger snarare intrycket av att Ritchie undanhåller viktig information som kunde ha gjort fler scener begripliga. Filmen är i slutändan en grådaskig sörja av helt överflödig 3D och hurtiga klipp. Detta kunde ha varit mycket bättre, men. . . det kunde ha varit sämre också.

Den senaste avsnittet av Guy Ritchie vs. Världshistoien tar riddarlegenden om kung Arthur på en promenad över till Ritchies vanliga betesmarker. Sagan, som tål att omformas och berättas igen får här spö i en överenergisk, sönderhackad actionfilm där inte ens den lediga charmen kan frälsa monarkins rätte arvtagare. Det har inför King Arthur: Legend of the sword riktats en hel del uppmärksamhet mot hur Charlie Hunnam i titelrollen har legat i hårdträning och skulpterat sin kropp ordentligt. Det är sant. Skådespelaren är i mycket god fysik (men det är inte allt: han är rolig också). Ritchies misstag är att han…

Review Overview

Betyg

40

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com