Killzone Shadow Fall

På E3 2005 visade Guerrilla Games upp en grafiskt enastående uppvisning för Killzone 2 till den kommande konsolen PlayStation 3. Det visade sig snart att den slutgiltiga produkten inte alls skulle leva upp till samma grafiska standard som trailern utlovat. Under E3 2013 visade de återigen upp ett nästan suspekt snyggt Killzone till den kommande konsolen PlayStation 4. Och jag var nog inte ensam om att fråga: ”Har de ännu en gång lovat mer än vad de kan hålla?”.

Killzone utspelas i en avlägsen framtid där det råder en konflikt mellan två stormakter, planeterna Vekta och Helghan. Spelskaparna har sedan det första spelet visat med extremt övertydlig estetik vilken av de två planeternas invånare spelarna ska se som goda och tycks inte lämnat något utrymme för tolkning. Den genomsnittlige Vektanen skulle inte sticka ut ens i dagens omoderna samhälle medan en genomsnittlig Helghast har kritvit hud och en stor rustning som oftast kompletteras med en gasmask med lysande, röda ögon. Jag menar, vem av dessa möter du helst i en gränd en mörk natt?

Händelserna i denna nya del utspelas 30 år efter Killzone 3 där diktaturen Helghan gjordes obeboelig efter vad som kallas för ”The terracide” – ”jorddöden”. De överlevande Helghasterna har istället tvingats till förflyttning till Vekta där ena halvan av planeten har utrymts och avsatts helt till deras förfogande. Detta bidrar dock inte till någon bättre stämning folken emellan. Med en ofantlig mur mellan deras respektive planethalvor är det snarare värre än någonsin. I det så kallade New Helghan är ledarna lika mordiska och maktlystna som alltid förr. Och när situationen till slut går över styr är det spelaren, i rollen som Vektanen Lucas Kellan, som får uppgiften att styra upp det igen.

Detta gör man, som alltid i Killzone-sammanhang, ur ett förstapersonsperspektiv. Med ett futuristiskt vapen ständigt vajandes i skärmens nedre högerhörn tar jag mig fram genom de omsorgsfullt skapade miljöerna som är Vektan. Det är vid en första anblick inte mycket som skiljer denna upplevelse från gemene fps, det skjuts helt enkelt mest hela tiden. Men som för att kompensera för det numerära underläge man är offer för har man fått ett par riktigt användbara manicker, däribland Tactical Echo. Med ett enkelt knapptryck kan man som med ett ekolod få se var i ens närhet det finns fiender. Ibland får denna förmåga mig att tro att jag smygandes kan ta ner alla mina motståndare utan att ens bli sedd. Jag vet inte om det är min egen oförsiktighet eller om AI:n är överkänslig, men misslyckandena är konstanta. Detta även om jag tycker att mitt sätt att spela fps har nått nya nivåer med hjälp av den förunderligt sköna DualShock 4.

Sonys nya handkontroll gör, enkelt sagt, allt som föregångaren gör, fast lite bättre. Alla spel där precision är av största vikt drar helt klart fördel av denna kontroll. En av de största (och onödigaste?) ändringarna sen DualShock 3 är att det tillkommit en touch-yta i översta delen av mittpartiet på handkontrollen. I Killzone Shadow Fall sveper man fingret över denna yta i en av fyra möjliga riktningar för att ge ett kommando till en liten drönare som sitter på ens rygg. För det mesta används den för att ha ihjäl fiender med sin inbyggda kulspruta eller hacka sig in i deras datorterminaler. Den kan även ta ner fiendernas sköldar med EMP, användas som sköld eller linbana i vissa delar av spelet. Man får dock vara noggrann med att hålla koll på dess energi för att avgöra om man ska spela offensivt eller defensivt. Denna drönare tillsammans med ovan nämnda ekolod ger spelet en rejäl dos variation som håller mig ständigt intresserad av vad som annars skulle vara vilket fps-spel som helst.

Historien som berättas är smått tröttsam, men för att vara ett storbolags-förstapersonsskjutarspel är den ändå förvånansvärt indragande. Man får först möta Lucas när han som 7-åring ser sin far bli dödad av en Helghast och sen 20 år senare, som en enmansarmé som får göra en hel nations smutsjobb. Det är inte bara på pappret detta ser ut att vara ett självmordsuppdrag utan Lucas är nära att duka under. Lyckligtvis hittar han en bundsförvant där han som minst anar det. De hattar runt på planeten, dansande efter sin chefs pipa, och träffar på en handfull karaktärer som verkar ha levt intressanta liv på denna delade planet. Sorgligt nog görs inga verkliga försök att återknyta till dessa svåra förflutna tider.

Istället blir det mängder med slentrianmässigt huvudskjutande i banor vars estetik man tröttnat på inom den första timmen. Det ska krypas runt i ventilationstrummor i mörka metalliska miljöer med kedjor, vajrar och sladdar hängandes till höger och vänster. Saker som man sett tusentals gånger förut, antagligen särskilt så om man har spelat de föregående delarna i serien. Vid ett fåtal tillfällen får man ta sig fram genom natursköna landskap som trots sina små doser kändes långt mer inspirerade än de grå industrimiljöerna. Framför allt är det egentligen omställningen från mörker till dagsljus som gör dessa miljöer skönare för ögonen. Vekta City, som man fick ett smakprov av i sommarens E3-klipp, är, när ljuset slår mot dess oändligt höga skyskrapor, förunderligt vacker. Jag skulle helt enkelt hellre sett att de låtit en större del av spelet äga rum under den värmande Vektan-solen.

Om man istället ska se det ur ett rent tekniskt perspektiv är det minst sagt häpnadsväckande. Ibland går jag fram till föremål och blir smått chockad utav den extrema detaljrikedom som finns till synes överallt. Saker som egentligen bara passeras förbi i spelet är minutiöst designade till den grad att det nästan blir humoristiskt att föreställa sig hur föremålen har arbetats fram. Jag fann mig bland annat stå stirrandes på en metallbit hängandes på en vajer, och bara ta in hela upplevelsen som detta var. Det enda på grafikfronten jag tycker håller lite varierande kvalité är ansiktsanimationerna. Förvånande nog är det olika delar på varje enskilt ansikte som gör just det ansiktet fult. Vissa ansikten har en hy som ser extremt overklig ut, medan andra ansikten hade en superrealistisk hy men istället oproportionerliga ansiktsdrag, eller ögon dödare än en dockas.Men det som verkligen stör upplevelsen är uttryckslösa ansikten, att höra vad någon säger, men inte se den rätta känslan i ansiktet berövar en verkligen upplevelsen. Det är nästan ständigt på gränsen till vad man inom spelvärlden kallar uncanny valley.

Holländarna i Guerrilla Games har verkligen hållit vad de lovat och mer därtill. Allt deras slit har burit frukt, och även om denna frukt har sin beskärda del av bruna fläckar är följande faktum. Detta spel är ett av 2013 års absolut bästa förstapersonsskjutare. Killzone Shadow Fall bör finnas i varje actionälskande PlayStation 4ägares ägo, om än bara för att agera riktmärke åt vilket håll den här generationens tv-spel kommer att ta sig.

About Gabriel Hector

Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.