Kill List

Hypad brittisk genrehybrid har nått Sverige. Lever den upp till sitt rykte?

Legosoldaten Jay och hans kollega Gal tar på sig ett uppdrag som går ut på att ta några människor av daga. Det börjar som ännu ett rutinuppdrag, men i takt med att namnen på dödslistan bockas av, virvlar de båda männen sakta ner i ett mörker som är för magstarkt även för dem. Samtidigt har Jay problem i äktenskapet, med ständiga gräl och svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Saker och ting kunde se ljusare ut, men istället blir det bara mörkare.

En blandning av välbekant brittisk diskbänksrealism, nästan lika bekant gangsterhistoria av den där sorten som står en upp i halsen och en nödvändig dos mörker som av olika anledningar för tankarna till utskällda A Serbian Film, fast utan samma sensationalism. På slutet blir även vibbarna av en annan känd brittisk film påtagliga, men vilken det är upptäcker ni lämpligast på egen hand. Kill List är även uppdelad med titelsekvenser som fått namn efter yrket på den som de ska döda då. Det kan låta både rörigt och spretigt, men håller samman förvånansvärt bra. Däremot når den inte riktigt de höjder den själv tror att den gör.

Kill List har något lite arrogant över sig, där den inte riktigt förklarar så mycket som en del säkert vill, där den genreblandar ganska skamlöst och där litterära eller mytologiska referenser smyger runt. Med de ambitioner den har måste den egentligen vara riktigt jävla bra för att inte framstå som splittrad, pretentiös eller bara plump, något den inte riktigt förmår. På något vis känns det som en film man måste köpa fullt ut och älska varje aspekt av, eller så anse den vara ganska usel. Jag är dock hopplöst obstinat och lägger mig någonstans mittemellan. Det är en intensiv, ibland obehaglig och väldigt oberäknelig upplevelse, men det når aldrig riktigt ända fram. Den sista lilla knorren saknas och i slutet sitter jag inte så chockad eller överrumplad som det förmodligen var meningen att jag skulle göra.

Sedan har vi ju det där med brittiska Tarantino-gangstrar. Visst, tonen i denna är ganska långt från Guy Ritchies eller Nick Loves skräp, men jag kan inte låta bli att känna mig lite less på konceptet. Ni vet, grånade hårdkokta boss-gubbar, orakade lönnmördare med cockneydialekt som kväker könsord och gud vet vad. Inte min favoritkopp med te direkt och det distraherade tyvärr en hel del, vilket det kanske inte gör för alla andra.

Men som betyget antyder tyckte jag ändå om den, bara inte så mycket som jag kanske hade förväntat mig. Eller så mycket som jag borde ha kunnat göra. Det är en mörk och hopplös historia som plockar med sig bitar av olika genrer, för att slussa en nedåt, nedåt, nedåt. Den balanserar mellan realism och det mardrömslika på ett sätt som inte gör den lämplig för de kräsmagade. Känslan är även att Kill List kanske växer vid en andra titt, trots att den är arrogant.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

2 comments

  1. Jag håller med om betyget, en stark trea. Jag tycker att det är skickligt genomfört att gå över från en genre till en annan och sedan en annan. Men jag köpte inte slutet, det var dåligt genomtänkt, eller så växer kanske filmen vid en andra titt som du skriver.

  2. Erik Nyström

    Finns vissa tveksamheter med slutet, det kan jag hålla med om, men jag vill som sagt var gärna se filmen igen innan jag riktigt bestämmer mig om slutet. Kommer se om den ganska snart, kan tänkas att den dyker upp i Vacancy podcast nämligen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com