Judy

Judy Garland ansågs länge vara en av världens främsta entertainers. Hårt drillad i Hollywoods skola fick hon tidigt lära sig allt från kroppsideal till vad det var som krävdes för att sticka ut från massan och skapa rubriker. Att Judy lyckades att tränga igenom bruset kan vi så här i efterhand verkligen konstatera, och endast som artonåring blev Judy världsberömd för sin roll som Dorothy Gale i musikalen The Wizard of Oz. Men vad hände egentligen efter denna succé? Var inte det här drömmen för en tonåring, att vara världsberömd över land och rike? Den här filmen fokuserar dock inte på Judys storhetstid utan den porträtterar istället Judys sista år i livet, när berömmelsen börjat mattats av och när hon inte längre tillhörde Hollywoods finrum. Hur hanterar en slocknad stjärna detta skifte och vad är priset för att uppoffra hela sin barndom till att bli framgångsrik?

En åldrad Judy Garland har efter ett stilla förfall i Hollywoods hierarki tvingats att acceptera sig själv som passé. Det flärdfulla hotellet som hon alltid haft en stående svit på har tröttnat på att Judy ej betalat av sin hyra och därför valt att kicka ut henne. Något som hade varit helt otänkbart för endast några år sedan. På grund av detta har Judys två yngsta barn även tvingats flytta in hos deras pappa Sid då Judy är hemlös och begravd i skulder av alla dess slag. Efter en lång rannsakan med sig själv förstår Judy att Hollywood inte längre är den plats som hon är ägnad för att verka i, hon måste anpassa sig till strömmarna och denna gång för de henne till London, för där är hon fortfarande till viss mån betraktad som en stjärna.

Judy (Renée Zellwegger) tar ett sista farväl till sina barn innan hon lämnar LA för London.

Väl framme i London tar en inställsam välkomstkomitté emot Judy för att hon garanterat ska vara i sin bästa form inför att hennes debut som på deras klubb ”Talk of the town” ska äga rum, här har en kabaréshow med Judy i spetsen redan sålt slut flera helger i rad. Judy som verkar vara van vid denna typ av framträdanden känner inte ens ett behov av att behöva repa inför premiären utan dränker sig istället på sitt hotellrum med alkohol och piller. Judys framträdanden blir både hyllade och sågade i pressen, hyllade när hon håller sina nerver i styr och levererar på sedvanligt maner och sågade när hon berusat mumlar och svär åt publiken. På vägen träffar hon dock vänner, blir förälskad och sviken, allt indränkt i Hollywoodesk melankoli. Biografin lyckas dock aldrig komma så nära som den strävar efter, den är där och nosar och när det känns som att vi börjar närma oss känslorna inom Judy så rycks vi genast därifrån i något publikfriande nonsens i form av alldeles för långa sångnummer eller pinsamma tidsmarkörer. Just publikfriandet når dessutom sitt absoluta crescendo i slutscenen som faktiskt är något av det mest ”cheesy” som jag bevittnat.

Om du är ett stort Judy Garland fan tvekar jag inte på att du kommer att älska denna film. Den gottar ner sig rejält i färgsprakande framträdanden med hennes musik såväl som den vältrar sig i Judys familjeliv och relationer. För den som dock inte är speciellt insatt i Judy Garland känns Judy dock ganska ointressant till stor del av tiden. Detta är mycket problematiskt då biografiska filmer alltid bör utöka någons fanskara snarare än att stimulera den redan existerande, titta bara på Boheiman Rhapsody eller Rey som båda lyckades bredda artisternas popularitet i den nya generationen enormt. Att porträttera en artist efter dennes glansdagar är även något som jag konceptuellt tycker mycket om och därför gör det ont att se att det inte flyger på det sätt som det borde. Jag vill ha fler förklaringar, fler matiga tillbakablickar och färre meningslösa musikframträdanden.

Judy under ett kabaréframträdande på Talk of the town.

Ett vanligt förekommande koncept i biografiska filmer är att huvudpersonens åldrade liv får agera projektionsyta för personens uppväxt och liv i form av tillbakablickar vars längd utgör egentligen hela filmen. Inför Judy var jag beredd på att ett liknande grepp skulle tas men blev glatt överraskad när det stod klart att Judy ändrat på ordningen. Här är det istället en sekvens från Judys unga liv som inleder filmen och som i små glimtar sedan strösslas under hela biografin. Ibland känns dem små glimtarna nödvändiga då de hjälper till med att balansera filmens melankoli medans de ibland bara känns desperat intryckta för att utan ursäkt få visa upp bilder från ”gamla Hollywood”. Framförallt tycker jag att dessa små glimtar är onödigt lösryckta och intetsägande i förhållande till den övriga historien, det hade så enkelt kunna blivit så mycket bättre genom att endast öka deras längd och innehåll så att de faktiskt hade bidragit till mer substans än bara känslor.

Jag blir faktiskt illa berörd av att Oscarsjuryn valde att tilldela Renée Zellwegger en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll ägnat denna roll. Fatta mig inte fel här, jag tycker att Renée gör en bra rolltolkning i filmen men är den verkligen tillräckligt bra för att hon ska vinna sin andra(!) Oscar för bästa kvinnliga huvudroll? (2003 vann hon för Cold Mountain). Det tycker i varje fall inte jag. Scarlett Johansson har till exempel aldrig vunnit en Oscar och om vi ska vara ärliga så är det hon gjorde i Marriage Story betydligt mer imponerande än vad Renée gör i Judy i det att hon faktiskt skådespelar en unik och egen karaktär och inte endast härmar en befintlig person på ett träffsäkert sätt. Sedan är det ju så att Renée härmas otroligt bra, absolut världsklass för att vara uppriktig men personligen tycker jag att roller som uppfinner något nytt och eget bör prisas högre, men detta kanske endast är det min bitterhet mot ”Award Season” generellt som talar. Någonstans i December när de första filmpriserna börjar delas ut byggs det nämligen alltid upp något slags märkligt konsensus kring vilka skådespelare som bör vinna utan att någon tycks ifrågasätta det. Jag tvivlar på om jag hade blivit speciellt illa berörd om Renée hade vunnit för Judy om fältet åtminstone hade sett öppnare ut, Scarlett borde ha ansätts som en värdig runner-up men det var ändå självklart att Renée skulle kamma hem sin andra Oscar fast ingen egentligen vet varför, och att en roll som denna ses som ohotad på en Oscarsgala är problematiskt, för så enormt bra är den inte.

Den viktigaste frågan som Judy till stor del behandlar i denna film är den kring hur kvinnliga artister ställs inför helt andra prövningar jämfört med sina manliga kollegor. Som framgångsrik kvinna slutar världen ofta snurra kring dig så fort som du börjar utveckla rynkor i pannan och inte längre lever upp till de efterlängtade idealen, medans manliga artister knappt lider av sådana överhuvudtaget. Som kvinna möter du dessutom ofta massvis med fler restriktioner kring vad du får säga och göra på en scen. Vad som bland vissa män anses vara charmigt och roligt blir när kvinnor utövar det skandal, som att uppträda berusad eller att svära på scen. Jag antar att du skulle kunna kalla Judy Garland ett offer för dessa ovanstående saker i och med att hennes popularitet dalade avsevärt mot slutet samt att hon avled vid endast 47 års ålder. Denna film försöker dock motbevisa det faktumet, stjärnor kommer alltid att förbli oförglömliga och någonstans någon gång kommer kvinnor att betraktas på samma sätt som de bör. Somewhere over the rainbow.

Judy är och förblir tyvärr en ganska tunn film med förhållandevis lite att berätta. Hela produktionen är dock mycket skickligt genomförd och skådespelet är av absolut bästa kvalitet så vill du mysa ner dig i teknisk briljans är detta en perfekt film för dig. Jag tycker dock att man kan begära väldigt mycket mer av en biografisk film för denna är helt enkelt för ointressant och slätstruken för att den ska fånga mitt intresse.

Judy finns sedan en tid tillbaka att köpa på Blu-ray och DVD

Judy Garland ansågs länge vara en av världens främsta entertainers. Hårt drillad i Hollywoods skola fick hon tidigt lära sig allt från kroppsideal till vad det var som krävdes för att sticka ut från massan och skapa rubriker. Att Judy lyckades att tränga igenom bruset kan vi så här i efterhand verkligen konstatera, och endast som artonåring blev Judy världsberömd för sin roll som Dorothy Gale i musikalen The Wizard of Oz. Men vad hände egentligen efter denna succé? Var inte det här drömmen för en tonåring, att vara världsberömd över land och rike? Den här filmen fokuserar dock inte…

Review Overview

Betyg

60

About Svante Håkansson

Jag är en 16-årig kille från Sala med lätt besatthet för alla film-boxar signerade Artificial Eye eller Criterion. Mitt största nöje på fritiden är att springa mellan biografer när det är filmfestival och att försöka se så många oscarsnominerade filmer som bara går.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.