Johnny English strikes again

Det var många som roades lite smått när första Johnny English filmen anlände till biograferna 2003. Den var rolig, klumpig och drev med de uttjatade action-klichéerna som länge styrt det kommersiella filmutbudet. Den kändes som ett relevant litet finger till actionfilmer i allmänhet och James Bond filmer i synnerhet. Mycket mer än så var den dock inte då manuset var tunt som ett löv och många av skämten ganska usla. Johnny English framgångar blev dock så starka att en uppföljare ej kunde undvikas. Uppföljaren dök upp 2011 och fick namnet Johnny English Reborn. Det lilla korn av satir som den tidigare filmen haft var här bortblåst och kvar var endast de korkade skämten och den usla snubbelhumorn. Vi trodde dock att det var klart där, att vi ej skulle behöva genomlida en tredje film. Så blev ej fallet. 2018 dök det oönskade sladdbarnet Johnny English strikes again upp och mina förväntningar var lågt ställda när jag skulle se filmen inför denna recension.

Johnny English (Rowan Atkinson) har sedan en tid tillbaka avslutat sin karriär som spion åt brittiska underrättelsetjänsten. Nu jobbar han istället som mellanstadielärare på en internatskola utanför London. Han roar sig ständigt med att träna sina elever på att gömma sig, fånga skurkar och allt annat som krävs för att bli en bra framtida spion. En dag kapas dock hela Storbritanniens datanät vilket bland annat leder till att samtliga aktiva spioner avslöjas. Brittiska underrättelsetjänsten har då inget annat val än att kalla in de pensionerade spionerna och däribland English. Efter att English av misstag mördat de övriga spionerna vilar hela uppdragets ansvar på honom och hans kompanjon Pegasus (Adam James) axlar. Målet med deras uppdrag är tydligt – stoppa it-attackerna.

Rowan Atkinson som Johnny English.

Oväntat nog börjar filmen med att etablera en väldigt finurlig lösning på ett ganska omfattande problem som råder i många moderna spionfilmer. Problemet är mobiltelefoner och andra tekniska innovationer som strulat till det för manusförfattare som vill kunna skapa känsla av instängdhet och utlämnande av spionerna utan att de alltid har en säker väg ut (som mobiltelefoner är). Johnny English strikes again löser detta så enkelt som att spionerna ej är tillåtna att använda modern teknik av brittiska underrättelsetjänsten då de löper risk att bli hackade och avslöjade av deras fiende. Knepet hade dock kunnat användas mer effektivt än vad det gjordes. Det kändes aldrig som om Johnny English eller Pegasus hamnade i en tillräckligt utsatt position för att de skulle börja vara oroliga över avsaknaden av modern teknik, något som nog hade behövts för filmens dynamik.

Personligen har jag alltid varit en skeptiker till snubbelhumor och alla andra typer av humorgrenar som graviterat mot den ”tokroliga humorn”. Någon form av substans, helst med satiriskt budskap är vad jag föredrar. Så har jag iallafall alltid trott, sedan kom jag att fundera på Monty Python. Hur kan jag tycka att Monty Python and the holy grail är ett mästerverk men Johnny English strikes again usel? I grund och botten är det ju faktiskt två ganska liknande filmer. De båda driver med uttjatade berättarsätt och har flera inslag av humor som angränsar till den tokroliga. Vart skiljer sig filmerna åt då? Efter en stunds funderande tror jag mig veta svaret. I Monthy Pythons filmer är hela verklighetsförankringen rubbad till skillnad från Johnny English där endast en individ är det. I t.ex. Monty Python and the holy grail finns det ingen verklig bakgrund att förhålla sig till på något sätt alls. Allt är rakt upp och ner påhittat och fiktion vilket gör den väldigt rolig. I Johny English strikes again däremot, där är världen som vi känner idag intakt men ett antal individer i den helt irrationella vilket skapar ett obehagligt skav mellan verklighet och fiktion. Skämten i Monthy Pythons filmer är även i regel roligare men det lämnar jag därhän.

Pegasus och Johnny English i filmen.

Det förvånar mig att man som manusförfattare till en sådan här film (eller vilken film som helst) inte har några som helst ambitioner om att vidga vyerna för vad en actionkomedi kan vara, över huvud taget. Johnny English strikes again bekräftar faktiskt det sorgliga faktum att en filmserie vars uppgift från början var att driva med actionklichéer nu själv gått så långt att den själv blivit en av filmerna som den tidigare parodierat. I övrigt är manuset fruktansvärt svagt och rollprestationerna så pass överskådespelade så till och med Tommy Wiseau skulle kunnat få en biroll utan att sticka ut för mycket.

Om utgåvan: Det är ingen överväldigande ljud och bild upplevelse som slår emot en när man tittar på denna blu-ray utgåva, 1080p widescreen formatet gör sitt jobb och DTS:X lika så. Bland extramaterialet finns dock en hel del smått och gott att ta del av som efterrätt. Exempel på detta är t.ex. kommentatorsspår med regissören David Kerr, tre kortfilmsdokumentärer om filmen och videofilmer från castingen. Frågan är dock hur sugen man är på den där efterrätten när varmrätten endast bestått av en medioker filmidé som två gånger tidigare blivit uppätna och utspottade.

Det här är verkligen inte min typ av film på något sätt. Ifall du trots allt gillat de två tidigare Johnny English-filmerna bör du dock uppskatta denna med, den skiljer sig humormässigt minimalt från de dess föregångare. Men som sagt, i mitt tycke är 99 kr för denna film på blu-ray ett totalt slöseri med pengar.

Det var många som roades lite smått när första Johnny English filmen anlände till biograferna 2003. Den var rolig, klumpig och drev med de uttjatade action-klichéerna som länge styrt det kommersiella filmutbudet. Den kändes som ett relevant litet finger till actionfilmer i allmänhet och James Bond filmer i synnerhet. Mycket mer än så var den dock inte då manuset var tunt som ett löv och många av skämten ganska usla. Johnny English framgångar blev dock så starka att en uppföljare ej kunde undvikas. Uppföljaren dök upp 2011 och fick namnet Johnny English Reborn. Det lilla korn av satir som den…

Review Overview

Utgåvan
Filmen

40

About Svante Håkansson

Jag är en 16-årig kille från Sala med lätt besatthet för alla film-boxar signerade Artificial Eye eller Criterion. Mitt största nöje på fritiden är att springa mellan biografer när det är filmfestival och att försöka se så många oscarsnominerade filmer som bara går.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.