John Wick: Chapter 3 – Parabellum

Få filmer gör action så utsökt elegant som John Wick i dessa tider. Från att ha varit en throwback till 80-talets råa pulp-action har serien stegvis skapat sig en identitet jämfört med sina direkt till DVD-jämlikar.

Serien har arbetat hårt med att försöka hålla sig fräsch och traditionell på samma gång medan populariteten stigit i biosalongerna. Befriad från slow-motion, luriga kameratricks och CGI-baserad action visar John Wick-serien oss hur man gör B-filmsaction på absolut bästa tänkbara sätt. Allt som krävs är ett sinne för koreografi, ljud- och miljödesign och mest nödvändigt är inte helt förvånande kreativitet. Allt detta hittar man i John Wick: Chapter 3 – Parabellum.

John Wick visar sig här på styva linan. När ni sett sekvensen kommer ni föstå.

Filmen är späckad med innovativa action-höjdpunkter och den räds inte att använda ett brett färgspekrta på ett lekfullt sätt som gör att dekor och miljö alltid är intressant att vila ögonen på. Jag trodde inte heller att jag skulle bli så glad över att få se lens flares i en film men här nyttjas de till stor stämningshöjande effekt. 

Serien fortsätter leverera brutal action och dess fylliga ljudbild får mig att rygga tillbaka i stolen varje gång jag hör nävar emot ansikten och knäckta ben. Folk dör på löpande band och varje träff har tyngd och gör mig stundtals äckelmagad. Det är svårt att inte beundra hantverket som lagts ner för att få den ena efter den andra actionsekvensen att kännas innovativ och annorlunda från den första.

Ian McShane är tillbaka som hotellägaren Winston.

Den första timmen är en näst intill felfri berg-och-dalbana av action och intrig. Toppar och dalar. Precis som det skall vara. Varje dödlig envig som Wick (Keanu Reeves) ställs inför leder till en adrenalinhöjande upplevelse i biomörkret som sen följs av antingen dialog eller en ny våldsam situation som Wick måste lirka sig ur på sitt sedvanligt obarmhärtiga tillika finurliga vis. Ur ett avseende kan man säga att John Wick har en hel del gemensamt med actionlegenden Jackie Chan. Wicks metoder är däremot mindre komiska, men uppfinningsrikedomen hur man nyttjar sin miljö på bästa sätt känns klart bekant från hur Chan roade oss förr.

Filmen startar som sagt fantastiskt. Det var förvisso väntat av en film som tar vid direkt efter den andra slutade. Wick fick ett pris satt på sitt huvud och en ynka timmes försprång före priset på hans döda skalp kunde lösas in av varenda penga- och berömmelsehungrande lönnmördare i New York. Det var som bäddat för komplikationer och non-stop action. Men ungefär halvvägs in började jag märka problem med filmen, och överraskande nog landar stor skuld på kronjuvelerna i kreationen, dess actionsekvenser.

Ännu en spektakulär actionhöjdpunkt. Denna gång till häst.

Det är vid den här punkten som actionperioderna börjar bli längre och längre. Jag får känslan att alla som arbetade med filmen blev lite för kära i sin egen koreografi, stuntteknik och actionsignatur. Det märks att de är stolta över sin skapelse och att det sitter en stuntman (Chad Stahelski) i regissörstolen. Men jag hade önskat att de arbetet med en lite mer klippvänlig filmredigerare. För även om variationen är stor mellan varje sekvens kan jag inte påstå detsamma är sant för en och samma sekvens. Det uppstår mycket upprepning i manövrar och tillvägagångssätt så att all häftig action i ett segment slutligen känns oerhört familjär och då mister den sin edge och förmåga att överraska. Det måste som sagt finnas berg och dalar. 

John Wick: Chapter 3 överdoserar tyvärr på berg under en lång stund. Det är utmattande att följa det granna spektaklet. Visst kan man beundra hantverket och den dedikation som lagts ner i att göra såna här långa sekvenser men någonstans måste variation spela in för att hålla helheten engagerande.

Mark Dacascos som tämligen ointressanta och smått meningslösa lönnmördaren Zero.

Slutstriden gjorde mig andfådd, men tyvärr av fel skäl. Den är absurt lång (uppskattningsvis 20-25 minuter), kreativt fattig och har förhållandevis lite variation trots att den är uppdelad i segment. Dessutom känns den ihålig och smått meningslös då motståndaren inte bär med sig emotionell tyngd eller har reell betydelse när man ser saker ur det stora perspektivet. Jag hade sorgligt nog stämplat ut mentalt halvvägs in i den här uppgörelsen.

Jag har inget som helst emot långa actionsekvenser. Problemet är egentligen inte längden utan bristen på omväxling under varje individuell sekvens. Action skall inte bli bekant och nästan förutsägbar, då mister den sin förmåga att roa.

Även Halle Berry och två dresserade kamphundar är med på ett hörn.

Nu har jag spenderat en väldans lång tid åt att prata om filmens action men det är trots allt vad John Wick är, en mästerligt utformad actionfest. Är det så att du inte har ett problem med dessa, enligt mig, för utdragna actionmoment kan du lägga på en stjärna i betyget. För mig blev det tyvärr för mycket. Och det blev också en period i filmen då Wick tas till en oväntad och okaraktäristisk plats för serien. Det kändes enbart stressat och nästan onödigt. Det fick inte heller Wicks tanke-eggande värld att växa. Om man nödvändigtvis skulle göra den här avstickaren hade jag hellre sett en hel film kring detta, inte en halvtimme.

Och apropå världen. Jag har alltid älskat John Wicks universum. Denna spännande inblick i hur den kriminella baksidan i vårt samhälle fungerar har fascinerat mig sen dag ett. Fristaden, hotellet The Continental, brottsyndikatet Bordet och så många andra detaljer kring ära bland tjuvar har berikat The Wickverse och är ett stort skäl varför jag gillar serien.

Denna mytologi har växt genom filmerna men i del tre känns det som idéerna börjat sina. All action är fortfarande av högsta klass, det är en rejäl formtopp för filmserien men det är på bekostnad av ett expanderande kosmos. Jag skulle påstå att högst ett nytt element introduceras, och det är varken intressant eller påverkar särskilt mycket. Det är mest en ursäkt för filmen att skapa en ny “big bad” och för att dra ut på händelserna. Det får även det tredje kapitlet i denna saga att kännas som en mellanlandning snarare än det avslut jag trodde det skulle bli. 

Många tjänster och gentjänster kasseras in i kapitel tre. Här ser vi Anjelica Huston som The Director som driver en balettakademi.

Från denna punkt avslöjar jag något som vissa kan anse vara en spoiler men som handlar om hur man marknadsfört filmen snarare än något om handlingen. Men eftersom jag respekterar din filmupplevelse slänger jag ändå upp den här varningen. Läs på egen risk!

Filmen bär trots allt undertiteln “Parabellum” vilket på latin betyder att man förbereder sig inför ett krig. Och även om varje individuell kamp är medryckande blir det svårt att skaka av sig känslan att John Wick: Chapter 3 är just en förberedelse inför vad som komma skall. Det är dock högst märkligt att marknadsföra serien som en trilogi när man ännu en gång slutar med en cliffhanger. Det gör att John Wick: Chapter 3 – Parabellum sorgligt nog drabbas av mellanakt-syndromet, och tyvärr är det ingen bra mellanakt rent berättelsemässigt. Jag kanske borde vara glad över att det kommer mer delar men just nu känner jag mig lite vilseledd.

Men en ny chans är kanske vad som behövs för att ge serien bättre balans och återupprättelse efter att det förväntade bokslutet gav mig en snöplig abrupt ändpunkt istället för vad jag trodde skulle bli ett explosivt klimax för en av 2010-talets bästa actionsägner.

John Wick: Chapter 3 – Parabellum har svensk biopremiär den 15 maj.

Få filmer gör action så utsökt elegant som John Wick i dessa tider. Från att ha varit en throwback till 80-talets råa pulp-action har serien stegvis skapat sig en identitet jämfört med sina direkt till DVD-jämlikar. Serien har arbetat hårt med att försöka hålla sig fräsch och traditionell på samma gång medan populariteten stigit i biosalongerna. Befriad från slow-motion, luriga kameratricks och CGI-baserad action visar John Wick-serien oss hur man gör B-filmsaction på absolut bästa tänkbara sätt. Allt som krävs är ett sinne för koreografi, ljud- och miljödesign och mest nödvändigt är inte helt förvånande kreativitet. Allt detta hittar man…

Review Overview

Betyg

50

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com