John Carter

Bångstyrge sydstadskapten John Carter är en bitter krigare som slagit sig in på guldjakt som livsmål efter att inbördeskrigets hemskheter lämnat honom både barnlös och änkeman. I jakt på den gula metallen hamnar han i en mystisk grotta och teleporteras till Mars, eller Barsoom som lokalbefolkningen säger. Där upptäcker han att han har otroliga krafter och blir snabbt en pjäs i ett tusenårigt spel mellan de olika raser som försöker härska på planeten.

Det var rätt länge sedan jag blev så här positivt överraskad av en matinéfilm på bio. Precis som nu så var det Disney som stod bakom projektet, nämligen Pirates of the Carribbean: Curse of the Black Pearl, som på många sätt är en helt annan film än John Carter. Det som de båda har gemensamt är en väldigt bra känsla för timing, tempo och en alldeles lagom svulstighet. Skillnaden är att det inte finns någon Jack Sparrow i den här filmen, istället har man alldeles perfekt lyckats med att sammanfoga digitala och verkliga karaktärer. De fyrarmade tharkerna är helt i nivå med Camerons blå kattor vad gäller känsla av en levande ras. Bruksdjuren och monstren känns genetiskt trovärdiga. Det enda undantaget är den fantastiskt underbara penishunden som först kändes som ett enda stort snedsteg men som rätt snabbt och ogenerat charmar sig till en favoritplats. Känslan av att en ung, och av faderskap oförstörd, George Lucas fått dagens teknik att leka med är stark.

Mycket ska förstås tillskrivas Edgar Rice Burroughs originalböcker från tidigt 1900-tal. Men Andrew Stanton, Mark Andrews och Michael Chabons manus är snyggt nedslipat till en relativt smidig och på många sätt spetsigare historia. Många av de lite svårsmälta val som Tarzans fader valde när han skrev böckerna har antingen helt ignorerats eller modifierats till något mer spolformat. Det är förstås tacksamt att marsianerna blöder blått så att man kan låta deras kroppsinnehåll, bokstavligt talat, överskölja Carter. Bortser man från pigmentskillnaden så är det i vissa scener lika blodigt som i 300. Men Andew Stanton glömmer inte bort Carters sargade psyke och minnen från inbördeskriget. En riktigt stiligt klippt slaktscen håller sig trogen böckernas blodtörstighet men ger samtidigt Carter ett för matinéfilmen ovanligt djup.

Det är tyvärr just Carter som är den svaga länken. Taylor Kitsch ser ut som som en fattigmansversion av James Franco, men har inte tillstymmelse till samma charm. Rollen är bra skriven men känns aningen bortkastad eftersom Kitsch inte klarar att hålla samma nivå. Däremot är den lika kurvige som dödliga Dejah Thoris en frisk fläkt. Hon är inte bara en tonårspojkes våta fantasi, hon får vara smart, självständing och driven också. Dessutom är Lynn Collins (född på 70-talet!) förhållandevis påklädd med tanke på att karaktären utvecklats till en av serievärldens främsta pinuppor. Två frimärken och en näsduk är normalt sätt allt som återfinns i Dejah Thoris garderob. Runt dessa båda håller sig Ciarán Hinds, Dominic West, James Purefoy och Mark Strong på respektfullt avstånd utan att varken anstränga sig eller överglänsa. Wilhem Dafoe, Samantha Morton och Thomas Hayden Church lånar sina röster till diverse CGI-roller på ett föredömligt sätt, jag kände inte igen någon av deras röster under filmens gång vilket är ett toppbetyg.

Avslutningsvis vill jag säga att den här filmen nog kunnat få full pott om man inte envisas med en helt meningslös prolog och epilog. Nästan som en ”Previously on” och en ”In the next episode” blir de torra kanter på en annas saftig och välbakad limpa. En väldigt malplacerad, men förståelig, hyllning i eftertexterna ska också nämnas som ett udda inslag. Jag vet inte hur väl jag kommer minnas den här filmen om två månader. Men under dryga två timmar var det alldeles utmärkt underhållning.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

One comment

  1. Rikard Eriksson

    Diskutera gärna Antons recension och filmen på vårt forum: http://filmfenix.se/forum/viewtopic.php?f=2&t=297

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com