Johan Falk: Spelets regler

Den sjunde filmen och det är dags att visa att Johan Falk tar upp kampen med sina filmpoliskollegor. Joel Kinnaman briljerar, men som början på en ny historia orkar den första delen inte stå på egna ben.

Det har gått två år sedan vi såg dem sist, Johan Falk, hans kollegor i Gruppen för Särskilda Insatser och kriminellsnälle Frank Wagner. Två år, vilket gör att det har gått en herrans massa år sedan Johan Falk för första gången visade sig för den svenska publiken i Noll tolerans. Få anade nog att det skulle bli en filmserie på femton filmer, men så är ju också svensk film fortfarande kvar i övertygelsen att polisfilmer har sin publik, vilket den också har. Nåja, två år är två år och det har hunnit hända en del. För den oinvigde kan berättas att Johan Falk är polis och arbetar tillsammans med ett gäng kollegor i en speciell polisgrupp kallad GSI (Gruppen för Särskilda Insatser). De specialiserar sig på att ta de tunga av de tunga, de farligaste bland farliga och de gör det med metoder som inte alltid klassas som okej. I de föregående sex filmerna stiftade Johan Falk bekantskap med Frank Wagner, spelad av Joel Kinnaman. Frank är informatör och går under namnet Lisa. Det låter märkligt, men innebär att Frank som i de sex första filmerna är rejält insyltad i ett kriminellt gäng, även bistår polisen med information om kommande kupper och försök att göra smutsiga affärer, tjäna pengar, snabba cash om du så vill och vara lite allmänt på fel sida om lagen. Två år och Frank försöker nu leva ett liv som fokuserar på rent samvete.

För Johan Falk tuffar vardagen på. Han är med och gör tillslag, förhindrar narkotikahandel och försöker att samarbeta så gott det går med andra polisenheter och chefer som håller järnkoll på att GSI gör sina tillslag enligt den där boken om regler och förordningar. Han är sig lik Falk, fortfarande spelad av Jakob Eklund och med ett ständigt uttryck i sitt ansikte som säger ”Jag vet vad jag gör, lyssna på mig istället”. Hans vägar korsas med Franks och sedan är den välkända bollen i rullning och GSI hamnar åter igen i stridens hetta och Göteborg blir åter en plats där farliga män vistas.

Att göra sex nya filmer är inte lätt, det kan inte vara lätt och dessutom med olika regissörer, vilket i sig inte är ovanligt, men svårigheten och det som blir en tydlig svårighet i Spelets regler, är att filmen får svårt att stå på egna ben. Som egen produkt är den svag, men i en senare helhet med fem filmer till klarar den kanske att komma upp sig ytterligare ett snäpp. Just nu blir historien om knarkets påverkan på ungdomar och en personlig händelse för Frank Wagner något som byggs upp och som sedan både vill leva vidare mot senare filmer och ge ett avslut till denna. Det blir en tålmodig byggplats som inte vet riktigt vad den vill och därför snabbt raseras i slutet och ger en känsla av att det liksom inte blev mer än så här. En viss suktan efter fortsättningen infinner sig, men ändå, på egna ben står sig Spelets regler inte riktigt. Detta trots att Charlotte Brändström som regissör känns som om hon vill ha in lite genuint drama i det hela samtidigt som det hela av någon anledning måste vara över på de där 90 minutrarna som den här typen av filmer alltid siktar mot. Brändström dröjer sig kvar, bygger en del snygga utomhusscener, men sedan blir det snabbt överstökat och lite billigt.

Att byta stycke men dröja sig kvar vid det billiga är något som genomsyrar Spelets regler. Den känns ofta billig i sina scener. Det är en känsla av att man inte byggt miljöer från verkligheten utan så som man fantiserar att verkligheten ser ut. Istället för att öppna ögonen och gå och titta, blundar man och fantiserar fram svartspelklubbar som ligger i hamnen. Som parantes kan jag nämna att jag efter filmen zappade över och tittade på Beck: Levande begravd som inleds med att Beck står på sin balkong och tittar ut över ett nyvaket Stockholm. Den scenen i sig är mer äkta i sin miljö än hela Spelets regler från början till slut.

Men trots sin många gånger billiga miljö är Spelets regler berikad med en hel del bra scener. Eller snarare bra scener då Joel Kinnaman är med. Sedan de förra filmerna har Joel Kinnaman blivit en av våra stora i Hollywood. Han har spelet med i actionsnygga Safe House och dysterbra-iga The Killing och han visar enkelt varför. Det brinner i scenerna som Kinnaman spelar i. Han får bra balans från Jakob Eklund, som jag personligen gillar i rollen som Falk, men förutom scenerna de är med i tillsammans är det bara Kinnaman som klarar av att vara sin roll. Det är väldigt ofta så att det spelas i Spelets regler. Det spelas roller, precis som i fallet med miljön och det känns ibland billigt. Kinnaman däremot är skickligt äkta även om det är svårt att inte blanda ihop Frank Wagner med JW från Snabba Cash. Han övertygar i skillnaden, men det blir ändå lite rörigt, vilket knappast fäller en skugga över Kinnaman, men som är lite komiskt i sammanhanget.

Trailern för den åttonde filmen lovar mer action och mer brutal action av det slag vi inte alltid ser i svensk film. Om det är rätt väg att gå för Falk och hans universum återstår att se. Frågan som väcks är varför ingen ser potential i de kvinnliga karaktärerna? Ruth Vega Fernandez var bra redan i de föregående sex filmerna och är strålande i Kyss mig, att inte nyttja henne mer är slöseri med resurserna, men samtidigt, att det inte finns fler starka kvinnor bland Falk-karaktärerna är märkligt, kanske inte förvånande, men i alla fall märkligt. Å andra sidan är Falk en manlig polis med starkt ego, som rör sig i gränslandet mellan att vara good cop och bad cop och han gör det genom att kämpa mot mäktiga män med pengar, så det är ju inte som om Johan Falk i sina historier försöker bryta någon ny mark.

Jag ser fram emot fortsättningen, men Spelets regler är alltför tunn för att orka vara en egen viktig film. Som en del i en helhet om sex kan den bli något, nu blir det mest en axelryckning i en genre som nöts om och om igen.

 

Den sjunde filmen och det är dags att visa att Johan Falk tar upp kampen med sina filmpoliskollegor. Joel Kinnaman briljerar, men som början på en ny historia orkar den första delen inte stå på egna ben. Det har gått två år sedan vi såg dem sist, Johan Falk, hans kollegor i Gruppen för Särskilda Insatser och kriminellsnälle Frank Wagner. Två år, vilket gör att det har gått en herrans massa år sedan Johan Falk för första gången visade sig för den svenska publiken i Noll tolerans. Få anade nog att det skulle bli en filmserie på femton filmer, men…

Review Overview

Betyg

40

About Mikael Maad

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com