James Bond #3: Goldfinger

Goldfinger är en film som tyngds ner av sin egen mytbildning. När jag växte upp var detta Bondfilmen framför andra, den vann alltid omröstningen i Bondtidningen om bästa Bondfilm och du skulle tycka samma sak, punkt. Men hur håller filmen idag?

Bond är ute på uppdrag i Centralamerika och förstör där en drogfabrik. Efter det får han lite semester i Miami, tror han. I själva verket har MI:5 skickat dit honom för att hålla ett öga på Auric Goldfinger, juvelerare och misstänkt för att smuggla ut stora mängder guld från Storbritannien. Bond får i uppdrag att närma sig Goldfinger, ta reda på hur han gör detta och sätta stopp för det. Men på väg snubblar han över något mycket större, Operation Grand Slam, som involverar både kinesiska agenter och maffian i USA. Bara en man som Bond kan stoppa Goldfinger och hans planer.

Om filmen innan (Dr. No) lade grunderna för hur en Bondfilm skall se ut var det Goldfinger som satte reglerna, finslipade detaljer och skapade en framgångsrika formula som vi kom att känneteckna med en Bondfilm. Denna film hade fyra gånger så hög budget, blev en succé över hela världen och sedimenterade Bonds plats som ikon. Detta är alltså filmen som alla referensramar är satta efter och det är inte konstig att den länge var den mest hyllade Bondfilmen. Som ung på 80-talet när jag lärde känna Bond och se filmen var det denna som man alltid höll upp på en piedestal ovanför alla andra filmer.

Idag är jag inte lika lyrisk även om jag tycker att Goldfinger är en av de bättre Bondfilmerna. Framförallt har tiden sprungit ifrån filmen, vilket är ett problem med många äldre filmer som lutar sig för mycket på action och specialeffekter. Attacken mot Fort Knox i slutet på filmen är hopplöst omodern idag och i det närmaste en parodi där soldaterna ramlar ihop innan planen passerat dem. Detta var även filmen som slog an en mer lättsam ton och försökte skapa en balans mellan det mer seriösa och humor. Bond är betydligt mer vass i tungan i denna film och även om det leder till flera riktigt bra replikskiften så gör det också filmen mer flamsig på sina ställen.

Även Q och hans leksaker får en mer framskjuten plats och Aston Martin DB5 blev urtypen för hur en Bondbil skall se ut. Faktum är att denna bil blev så populär att Corgi fortfarande gör leksaksmodeller av den. Här finns det fortfarande en bra balans och nästan allt vi ser i filmen fungerade också i verkligheten. Detta är även det en sak som kom att spela större och större roll i framtida filmer, en Bondfilm är inte komplett utan en Bondbil och tekniska prylar från Q-branch. En sak jag verkligen gillar är hur bra kemin mellan Sean Connery och Desmond Llewelyn är. Llewelyn hade fått instruktioner om att hans karaktär verkligen ogillade 007 och hans respektlöshet mot hans arbete. Något som verkligen lyser igenom i scenen och senare kom att bli ett av seriens kännetecken. Goldfinger som skurk fungerar bra tycker jag. En lagom galen men fullt genomförbar plan och Goldfinger själv är den där typen av megalomanisk skurk som fortfarande fungerar relativt väl. Mycket tack vare Gert Fröbes fina porträtt av skurken.

Oddjob var den första övermänskliga hantlangaren som fanns i serien. En minnesvärd skurk och formidabel motståndare för Bond. Men visst är det lite fånigt hur mycket stryk han egentligen tål och att en superagent av Bonds kaliber knappt kan kröka ett hår på hans huvud. Det kom att bli ännu värre i senare filmer och Oddjob känns som en skurk som trots allt fungerar. Och hatten är en klassisk detalj.

Terence Young som regisserat de två första filmerna krävde för mycket pengar för att komma tillbaka och valet gick till Guy Hamilton som kom att regissera fyra filmer (näst mest av alla regissörer). Helt klart är att filmen fick en annorlunda ton också på grund av Hamilton och det hade varit intressant att se vilken approach som Young hade haft. John Barrys musik måste också nämnas, här skapar han det klassiska Bondljudet och ledmotivet är riktigt bra. Det är svårt att tänka sig en Bondfilm idag utan Barrys klassiska toner.

Goldfinger är långt ifrån en dålig film men den lever inte heller upp till den mytiska status den har fått över åren. Men som Bondfilm tycker jag det är en av de bättre och den har kanske ett av de bästa replikskiften i någon av Bondfilmer: -Do you expect me to talk? No, Mr. Bond, I expect you to die!

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.